17
maj 1845, i den lilla byn Folgueroles, vid Vic i Barcelonas provins,
föds en liten pojke som kommer att döpas till Jacint, en blommas namn.
(Hyacint på svenska). Ett passande namn för en poet.
En poet som skulle bli en av Kataloniens största romantiska poeter:
Son
till anspråkslösa bönder. Hans mor, Josefa Santaló, drömde som alla
mödrar om att hennes son skulle få det allra bästa här i världen.
Ingenting var bättre än att bli präst. Så fick det bli. Redan vid 10
års ålder började han sin bana som präst, inte så mycket av sin egen
vilja, utan av respekt för sin mammas önskan. Han traskade varje dag
den långa vägen till seminariet i Vic, med matsäck och böcker på ryggen
till det gråa och tråkiga seminariehuset där han kände sig instängd som
fågel i bur enligt de dikter han senare skrev. I en dikt "L´Harpa" (Harpan) beskrev han det som om hans mor offrade honom till Madonnan:
"..i sent jo petitó, cada diumenge
a dur-li alguna toia em portava
a son fill oferint-me, que em somreia
com jo assegut en la materna falda"
(fritt
översatt:och som barn tog mor mig varje söndag, som en
present/blombukett till Jungfrun som log mot mig, som om jag satt i
modersmanteln).
Jacint Verdaguer reste också till Frankrike, Tyskland och Ryssland och till slut även till det Heliga Landet.
Han blev svårt
sjuk igen och blev inblandad i mörka handlingar med utdrivning av
djävulen "exorcism", två mystiska kvinnor: Amparo och Mercedes Durán
och svåra anfäktelser. Det finns mycket skrivet om dessa händelser och
de sågs inte med blida ögon av biskopen i Vic. Till slut gick det så
långt att han blev fråntagen rätten att förrätta mässa. Verdaguer fick
lida mycket av allt detta men först och främst var han poet och under
tiden skrev han hundratals storslagna dikter. Kanske måste man lida för
att kunna skriva som han gjorde? Vi har ju många exempel på det, t.ex.
vår egen poet Ferlin "som var lite mager om benen, tillika om armar och
hals".
En annan poet,
Maragall, skriver "döden närmade sig när Verdaguer hade givit hela sig
själv till vårt katalanska språk; han var dess poet; han var en
katalansk Dante!" På sjukbädden blev han förlåten och återupprättad och
fick återigen utföra sitt arbete som präst. Han dog den 10 juni 1902,
endast 57 år gammal. Han dog fattig och i ett hus som inte var hans hem
efter ett långt lidande i tuberkolos. En stor poet hade gått ur tiden
och hela Barcelona följde honom till hans sista vila. Aldrig förr hade
man sett så många människor vid en begravning. Först då förstod man
vilken poet man förlorat!
Det är
förunderligt att höra alla, säger alla, katalaner recitera många av
hans dikter utantill och det finns nästan ingenting som kan hindra en
katalan att sjunga "Virolai" med tårarna rinnande utefter kinden! Du
kan uppleva detta nästan varje dag i Basilikan i Montserrat kl.13.00
och 17.00. (För säkerhets skull kan man ringa och se om gosskören
"Escolania" är där, då de ofta är ute på turer i världen). Och skulle
du råka åka upp den 27 april, på Montserrats egen dag, och deltaga i
mässan vid kl.11.00, så tycker jag att du skall lära dig refrängen på
Verdaguers tonsatta dikt "Virolai" för att kunna sjunga med och känna
den märkliga energin i orden. Lyssna och läs refrängens ord. I fri
översättning:
"Aprils ros, bergskedjans svarta Madonna,
Montserrats stjärna,
som lyser upp det katalanska landet,
visa oss vägen upp till himlen,
visa oss vägen upp till himlen"
Rosa d´Abril, Morena de la serra,
de Montserrat estel,
il.lumineu la catalana terra
guieu-nos cap el Cel,
guieu-nos cap el Cel.