17 maj 1845, i den lilla byn Folgueroles, vid Vic i Barcelonas provins, föds en liten pojke som kommer att döpas till Jacint, en blommas namn. (Hyacint på svenska). Ett passande namn för en poet.

En poet som skulle bli en av Kataloniens största romantiska poeter:

Son till anspråkslösa bönder. Hans mor, Josefa Santaló, drömde som alla mödrar om att hennes son skulle få det allra bästa här i världen. Ingenting var bättre än att bli präst. Så fick det bli. Redan vid 10 års ålder började han sin bana som präst, inte så mycket av sin egen vilja, utan av respekt för sin mammas önskan. Han traskade varje dag den långa vägen till seminariet i Vic, med matsäck och böcker på ryggen till det gråa och tråkiga seminariehuset där han kände sig instängd som fågel i bur enligt de dikter han senare skrev. I en dikt "L´Harpa" (Harpan) beskrev han det som om hans mor offrade honom till Madonnan:

"..i sent jo petitó, cada diumenge

a dur-li alguna toia em portava

a son  fill oferint-me, que em somreia

com jo assegut en la materna falda"

Jacint Verdaguer reste också till Frankrike, Tyskland och Ryssland och till slut även till det Heliga Landet.

Han blev svårt sjuk igen och blev inblandad i mörka handlingar med utdrivning av djävulen "exorcism", två mystiska kvinnor: Amparo och Mercedes Durán och svåra anfäktelser. Det finns mycket skrivet om dessa händelser och de sågs inte med blida ögon av biskopen i Vic. Till slut gick det så långt att han blev fråntagen rätten att förrätta mässa. Verdaguer fick lida mycket av allt detta men först och främst var han poet och under tiden skrev han hundratals storslagna dikter. Kanske måste man lida för att kunna skriva som han gjorde? Vi har ju många exempel på det, t.ex. vår egen poet Ferlin "som var lite mager om benen, tillika om armar och hals".

En annan poet, Maragall, skriver "döden närmade sig när Verdaguer hade givit hela sig själv till vårt katalanska språk; han var dess poet; han var en katalansk Dante!" På sjukbädden blev han förlåten och återupprättad och fick återigen utföra sitt arbete som präst. Han dog den 10 juni 1902, endast 57 år gammal. Han dog fattig och i ett hus som inte var hans hem efter ett långt lidande i tuberkolos. En stor poet hade gått ur tiden och hela Barcelona följde honom till hans sista vila. Aldrig förr hade man sett så många människor vid en begravning. Först då förstod man vilken poet man förlorat!

Det är förunderligt att höra alla, säger alla, katalaner recitera många av hans dikter utantill och det finns nästan ingenting som kan hindra en katalan att sjunga "Virolai" med tårarna rinnande utefter kinden! Du kan uppleva detta nästan varje dag i Basilikan i Montserrat kl.13.00 och 17.00. (För säkerhets skull kan man ringa och se om gosskören "Escolania" är där, då de ofta är ute på turer i världen). Och skulle du råka åka upp den 27 april, på Montserrats egen dag, och deltaga i mässan vid kl.11.00, så tycker jag att du skall lära dig refrängen på Verdaguers tonsatta dikt "Virolai" för att kunna sjunga med och känna den märkliga energin i orden. Lyssna och läs refrängens ord. I fri översättning:

"Aprils ros, bergskedjans svarta Madonna,

Montserrats stjärna,

som lyser upp det katalanska landet,

visa oss vägen upp till himlen,

visa oss vägen upp till himlen"

Rosa d´Abril, Morena de la serra,

de Montserrat estel,

il.lumineu la catalana terra

guieu-nos cap el Cel,

guieu-nos cap el Cel.

Kataloniens heliga berg Montserrat är alltid värt ett besök. Serra betyder bergskedja och Montserrat betyder det "sågade berget", eftersom legenden säger att berget sågades av änglar. Och det kan man tydligt se, av att titta på dessa förunderliga formationer! Inne i basilikan kan du se "La Moreneta", den svarta mirakulösa Madonnan. Varje dag ringlar sig en lång kö upp bakom altaret för att kunna röra vid Madonnans fot och uttala en önskan. Vad man än tror på, så kan man tydligt känna den magiska energin på denna plats.