Varför ska man lära sig ett nordiskt språk, alla kan ju engelska i de nordiska länderna? Det är nog den vanligaste frågan jag får. Mitt svar är sedan några år det en av mina tidigare kursdeltagare berättade när hon börjat sitt arbete på ett sjukhus i Sverige. I början går det bra med engelska men det är när du kan börja tala på svenska om ditt jobb, i hennes fall uttala sig om resultat av magnetröntgen på hjärnan, som dina kollegor verkligen tar dig på allvar. Gå till er själva – att kunna det språk som talas i det land ni bor i öppnar helt andra dörrar än om ni måste gå via ett tredje språk.

På Istituto Culturale Nordico, som är min onlineskola i nordiska språk, har vi ett trettiotal klasser varje kvartal, utöver individuella kurser och specialkurser för folk som ska upp och jobba i Sverige. Just nu är det stor efterfrågan på sjukvårdspersonal och lärare och vi utbildar dem i språk och arbetskultur för att de ska kunna komma in på den svenska arbetsmarknaden snabbast möjligt.

Det går inte att sticka under stol med att pandemitiden 2020-21 var ett lyft för vårt företag. Folk ville förkovra sig, man sökte sig till verksamheter som gick att sköta hemifrån, det var bra att ha något att göra i tider av fullständig lock down som det var här i Italien. Vi gick ut på nätet 100% och fick snabbt utöka vår lärarkår som idag räknar ett tiotal. Vi har inga anställda utan arbetar med korttidskontrakt, även om vi nu har några som jobbat med oss från start och mitt mål är att man ska känna sig som en del av kollegiet. Vi uppmanar till samarbete inom språkgrupperna och vi har ett årligt fysiskt möte tillsammans med gemensamt arbetspass och middag i Milano. Det är otroligt roligt och viktigt att träffa alla på riktigt efter alla onlinemöten.

Sociala medier är allt viktigare när det gäller marknadsföring. Vi har lärt oss oerhört mycket på de här tre åren som vi varit ute på nätet. Från de mest lyckade kampanjer till vissa totalt förödande för vår typ av verksamhet. Man lär sig att lita på sin egen instinkt, att känna var ens nisch tar fart och växer. Förstår vilken väg man inte ska ge sig in på. Och på tal om vägar… de ligger öppna. En stadig ström av italienare med drömmar om ”La grande nord” där vi är en av deras vägvisare i rätt riktning – norrut.

Hur började det?

Jag undrar om det är rastlösheten eller nyfikenheten som skapar alla dessa projekt i mitt huvud? Ända sedan jag var barn hittade jag på mina världar och såg till att regissera mig genom hela skoltiden. Lärare skulle jag absolut inte bli; det var redan mamma, pappa och moster. Nej, jag skulle bli skådespelare. Märkligt nog har jag aldrig sett mig som någon ledare… trots att, när jag nu rannsakar mig, ledde allt; från leken med Barbie i grannens trädgård till ordförande i skolans teatersällskap och simtränare för yngre barn under min gymnasietid. Jag bar all rekvisita hemifrån till våra teaterföreställningar, mammas garderob tömdes på 70-talsinnehåll och hon suckade när hon konstaterade att halva vårt bohag fanns med på scenen. Varje år.

Varva jobb och studier – min väg.

Via en brokig väg under 90-talet då studier varvades med jobb ”Anna kan du ta en lågstadieklass medan deras lärare blir färdig med sin utbildning? Anna kan du ta en vikarietjänst på högstadiet med de allra trasigaste ungar du kan tänka dig för deras ordinarie speciallärare har brutit ihop? Anna kan du jobba alla helger du är hemma från universitetet på ortens lokala krog? Anna kan du hjälpa en ensamstående trött mamma att få sina ungar i säng om kvällarna?” hamnade jag så småningom i Milano, där jag fick ett assistentjobb åt en svensk VD, min bästa mentor någonsin. Jag följde henne på två olika jobb och lärde mig allt om noggrannhet och organisation. Jag skulle nog ha stannat inom den senare koncernen om det inte vore för att jag en dag såg en annons i DN om att de sökte en svensklärare vid Università degli Studi di Milano.

Min studiebakgrund skriker lärare: Svenska och nordiska språk, Litteraturvetenskap, Allmän språkvetenskap, Italienska, Italiensk litteratur och språkhistoria. Utöver det har jag gått en journalistutbildning vid folkhögskola och en projektledarutbildning med inrikting mot EU-projket och egenföretagande. Jag sökte lärartjänsten och fick jobbet. I oktober 2002 satte jag min 34-åriga fot på unviersitetet och jag klampar omkring där än.

Det är ett fantastiskt jobb med fantastiska kollegor och studerande. Efter bara något år fick jag dessutom chansen att arbeta för Svenska institutets sommarkurser i Sverige för utländska deltagare och senare, tillsammans med en kollega vid Stockholms universitet, skapade vi en fortbildningskurs i Si:s regi för lärare i svenska som inte har svenska som modersmål.

Rastlös men inte rådlös

Men så började den där rastlösheten dra i mig igen, hade gjort samma jobb i nästan 10 år… måste hitta på något nytt… och i samma veva blev jag kontaktad av en svensk IKEA-snubbe, en expat med tre barn som behövde behålla sin svenska inför hemflytt året därpå. Inte långt efter hade ryktet spritt sig och jag hade plötsligt 7 olika familjer jag åkte runt till på eftermiddagarna. Det höll inte i längden så 2013 bildade jag och föräldrarna Svenska skolan i Milano och i år har vi 10-årsjubileum med vår egen skollokal mitt i stan och runt 50 barn inskrivna per läsår.

Så var det det där med efterfrågan… en sak leder till en annan och ett bokförlag som ger ut nordisk litteratur i Italien fick förfrågningar om språkkurser för vuxna. De kontaktade mig och vi annonserade en pilotkurs i svenska, men det blev två grupper direkt och året därpå lade vi till norska och danska, sedan kom finskan och isländskan också men bokförlaget hann inte med längre så jag tog över och Istituto Culturale Nordico var fött. Nu är det 2023 och nya projekt ligger och väntar på sin tur. Livet blir vad man gör det till och har man turen att jobba med det man brinner för är det bara lägga in en högre växel och gasa.

Anna Brännström

SWEA Milano (sammankallande i Agneta och Gunnar Nilssons stipendiefond för interkulturella studier, under några år).