Vad jag lärde mig på universitetet i Göteborg och vad jag faktiskt gör på jobbet i Kanada idag, är inte nödvändigtvis detsamma. Förmodligen är det så med många jobb. I min utbildning till industridesigner på Högskolan för Design och Konsthantverk (HDK) i Göteborg ingick varken entreprenörskap, företagsekonomi, psykologi, eller hur man hanterar kulturskillnader mellan Sverige och Kanada. Lösningen för att fylla gapet mellan vad jag lärde mig i skolan och vad som krävs för jobbet har blivit olika former av mentorskap, både på och utanför jobbet.

Jag heter Anna Holmberg Dixon och jobbar som designer, produktutvecklare och innovatör. Sedan flytten till Kanada har jag jobbat nästan uteslutande med produktdesign av funktionsprodukter för professionella användare i luften, på havet, i bergen eller i skogen. Jag har designat uniformer för amerikanska stridspiloter, flytvästar för kommersiella fiskare i Alaska; lavinryggsäckar, klättringsselar och kläder för räddningstjänsten (Search and Rescue), “mountain guides” and kanadensiska försvaret.

Vancouver, på Kanadas västkust, ligger inklämt mellan havet och bergen. Vildmark möter miljonstad. Här har ett kluster av olika företag vuxit fram som designar, tillverkar och säljer kläder och produkter för friluftsaktiviteter och arbete utomhus. Det regnar cirka 170 dagar per år och i bergen runt omkring staden faller i genomsnitt ett par meter snö per år, så förutsättningarna för att få bra och snabb feedback är unika.

Mitt jobb är oftast projektbaserat; en del projekt är korta, medan andra tar flera år att slutföra. Alla produkter är olika, alla projekt olika. Men designprocessen är densamma, och tillämpningsbar på alla typer av produkter. En stor del av min tid går åt till att bygga eller sy upp olika prototyper för att testa utomhus tillsammans med användare av produkterna. Testen utomhus ger omedelbar feedback, vissa grejer fungerar – andra inte. Design är iterativt – en idé leder till en annan, och möjligheten till att förbättra lösningen finns alltid. Att ha naturen som arbetsplats är fantastiskt!

Majoriteten av projektteamen är män. Oftast ingår både ingenjörer, tekniker, forskare och produktutvecklare i projektteamen och ofta är jag den enda kvinnan. Inte helt förvånande kanske. Antalet kvinnor inom STEM-yrken (Science, Technology, Engineering and Math) i Kanada är 25 %.  Enligt Statistics Canada är endast 34 % av kanadensare med universitetsexamen inom STEM kvinnor. Mindre än 30 % av industridesigners i Nordamerika är kvinnor. Antalet svenska kvinnor i Kanada som arbetar med design, innovation och produktutveckling för “outdoor, skiing and climbing” är enligt min egen förda statistik: 1 (jag). Känner mig ofta som en enhörning.

När jag flyttade till Vancouver lämnade jag inte bara familj och vänner i Sverige utan även alla mina yrkesmässiga kontakter. Medlemskapet i SWEA och föräldrarnätverket via Svenska Skolan gav ovärderliga kontakter i jobbsökandet, samt insikter i kanadensiskt arbetsliv om allt från lagstiftning och sjukförsäkringar till löneförhandlingar. Mitt svenska nätverk delade villigt med sig av allt som jag letade efter. Via vår lokala SWEA-avdelning har jag fått möjligheten att bygga upp ett helt nytt professionellt nätverk, och snabbt insåg jag vilken otrolig resurs SWEA-nätverket kan bli och vilka fantastiska, inspirerande mentorer Sweor är.

Under Världsmötet i Dubai 2019 berättade jag för dåvarande regionordförande för VAME, Suzanne Southard, om vårt aktiva professionella nätverk i Vancouver, men att jag också saknade ett nätverk av kvinnor i samma yrkesgrupp och bransch som jag själv, att diskutera och bolla idéer med utanför arbetsplatsen. Tänk om det fanns någon inom SWEAs globala nätverk som jobbade med samma saker som jag? Någon som hade erfarenheter av precis det som jag undrat över men aldrig lärde mig på skolbänken? Diskussionen ledde till ett nytt internationellt mentorskap inom SWEA, tillgängligt för alla medlemmar.

För ett par veckor sedan fick jag ett mejl från en student på ett av designuniversiteten i Vancouver. Studenten undrade om jag kunde ge henne lite feedback på projektet som hon just nu jobbar på. Det är bråttom, projektet är kort, och hon undrar om vi kan ses snart. Jag säger JA – självklart, vi ses på fredag!

Det visar sig att studenten är från Göteborg, och på utbytestermin i Vancouver. Vi diskuterar projektet och olika lösningar på produkten. Men majoriteten av diskussionen rör sig kring andra frågor där jag delar med mig av mina erfarenheter som svensk designer i Vancouver, ett ämne som inte står med på läroplanen. Studenten lämnar kontoret och jag känner att jag inte längre är en ensam enhörning. Början till ett svenskt kvinnligt mentorskap. Fast den här gången är rollerna ombytta, nu är det jag som är mentor. Jag ser fram emot att ge tillbaka lite av all den erfarenhet som jag samlat på mig från andra svenskor i Vancouver och Sweor över hela världen.

Anna Holmberg Dixon

SWEA Vancouver