Jag vet inte varför… men tidningen Mitt livs novell dyker upp i bakhuvudet när jag ska berätta om mitt liv. Vi journalister är ju vana vid att ställa frågorna till andra och beskriva deras liv i text och bild.

Kärleken spelade förvisso en avgörande roll, precis som den gjorde för hjältinnorna i novellerna jag slukade i tonåren. Dock, med höjt ögonbryn, för jag måste förstås påpeka att jag minsann läste en hel del seriösa saker också.

Efter gymnasiet i Eksjö, Journalisthögskolan i Stockholm och spridda universitetsstudier följde många år på olika redaktioner på Svenska Dagbladet. En dag uppmanade en av mina chefer mig att söka en tjänst i Bryssel. Sverige hade inte gått med i EU ännu, så jag kunde ägna mig åt att rapportera om politik och ekonomi i de närliggande länderna. En utlandsresa i veckan, skojade jag, dock utan att nämna att det inte var så långt till ”utlandet” någonstans ifrån i Belgien. På en av dessa resor till Paris träffade jag en amerikan och efter en gemensam vistelse i ett par månader i det myllrande, fascinerande – och påfrestande – Indien visste vi att vi ville tillbringa framtiden tillsammans.

Men, var skulle vi bosätta oss? Det naturliga svaret blev USA och jag packade det gamla livet i ett antal flyttkartonger som gick med flygfrakt till Washington. Enda lilla säkerhetsventilen var att jag inte behövde säga upp mig, utan fick tjänstledigt ett år. När det året led mot sitt slut inledde jag en frilanskarriär. I efterhand kan det, kanske, sägas att jag hade tur, jag kände många redaktörer och medieekonomin var inte lika pressad som idag.

Och, så bidrog mina småländska rötter, de som gick till tegarna i släktgården Knivlösa och hur min pappa berättade om hur de sprängde sten ur åkrarna när han var liten pojke. Jag blev helt enkelt småföretagare i journalistik och kallade mig själv handelsresande i artiklar när jag turnerade mellan redaktionerna med uppslag till reportage i väskan.

Av olika skäl, som är onödiga att gå in på, kunde jag söka och få SvD:s tjänst som USA-korre. När jag presenterade mig för en kollega på stora draken New York Times sa han att han alltid varit avundsjuk på utrikeskorrespondenterna i sitt hemland. Bara att hålla med. Bästa jobbet. Intressant, lärorikt, att få informera om beslut som påverkar hela världen, kul för det allra mesta, om än med långa arbetsdagar och beredskap för att vad som helst kan hända när som helst. Amerikaner vet mer än andra hur medierna arbetar och är (för det mesta) villiga att svara på frågor. Det politiska systemet är trögt och det kan ta månader eller mer att få en intervju eller möte om vederbörande inte har något att vinna på det (vilket ju inte alltid är fallet, för som ramsan lyder: How many votes will I get in Sweden?).

Å andra sidan är tillfredsställelsen (eller lyckan!) så mycket större när något går i lås. Samtal med Hillary Clinton i en hotellsvit i Washington när en av hennes böcker gavs ut på svenska. Pratstund med George W. Bush på en boskapsranch i Texas Hill Country. Möte och frågor till Barack Obama när han gav klassiska inte-röda-inte-blå-utan-förenta-staterna-talet i Chicago. På Donald Trumps allra första rally i Alabama. Vidare: poeter, författare, präster, demonstranter, it-guruer, militärer, illegala invandrare, majsfarmare, lärare, pro- och anti-abortaktivister, skådespelare, livstidsfångar, nunnor, medborgarrättskämpar…. och, så berömda svenskar. Rymden är ju aktuell, så låt mig bara nämna att jag bevittnade Christer Fuglesangs bägge avfärder från Cape Canaveral, med det öronbedövande dånet och ljussvansen som avtecknade sig mot natthimlen.

Tur eller inte, men jag har varit i samtliga 50 delstater, bland annat tack vare Obama som blev svepskäl till en tjänsteresa i hans fotspår i uppväxtens Hawaii. Men det räckte inte riktigt för att redaktörerna skulle attestera en saftig reseräkning, så fick utöka med historien om drottning Lili’uokalani, hur Hawaii blev en delstat, snack med surfare och expertintervjuer om de intensiva ansträngningarna för att skydda öarna mot invasiva arter.

Nu skulle kanske den där hjältinnan i Mitt livs novell påpeka att jag ju inte var anställd under alla de här åren och att det ibland var nervöst innan nästa ett- eller tvåårskontrakt tecknades. Jag började skriva böcker och fortsatte att frilansa – däribland artiklar om personal och management.

I denna ibland utsatta tillvaron drog jag upp några överlevnadsregler som hjälpte mig att hantera både arbetsbörda och motgångarna som oundvikligen dyker upp.

• Det finns inga genvägar. Egentligen en variant på slalomstjärnan Ingemar Stenmarks klassiska ”Jag vet inget om tur. Bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag”. Eller med andra ord, man kan inte slarva med förberedelser eller tro att man kan hoppa över detaljer.
• Börja från slutet. Lätt att säga förstås för en journalist eller författare, men så har jag gjort när jag kört fast. Istället för att våndas över en perfekt första mening tar jag itu med det jag kan i hopp om att allt lossnar då. Vilket det ofta gör.
• Sprid ryktet om att just du ska… Ett sätt att öka chanserna för att få en tjänst, ett uppdrag, en drömsyssla eller vad det kan vara, så att fler tycker att det vore passande eller helst så gott som redan avgjort.
• Bemästra besvikelser. Jag ska inte påstå att jag ägnat mig åt positive thinking men har ändå tvingats att fokuser på det positiva. öva på minspel och kontrollera röstläget när något gått mig emot. Inget svar på mejlen, ett nej när jag stöter på, chefen missnöjd, någon annan hade kommit på samma idé…
• Ge upp, det går inte att vinna. En amerikan skulle säga att det är dags att cut losses och move on. I vissa situationer måste man acceptera andras vilja eller beslut. Då gäller det att inte gräma sig, utan faktiskt släppa det hela och gå vidare.
• Och, kom ihåg, något roligt eller överraskande kan komma när som helst.

De där hjältinnornas öden när de blivit äldre fick man inte veta något om, men snart 37 år efter ankomsten till Washington är jag kvar. Fortfarande tacksam för alla upplevelser och allt jag lärt mig under författandet. Mina egna favoriter är dels Vänstern i USA om -ismer som börjat eller stärkts här och som är en motvikt till allt som skrivs om den amerikanska högern, dels USA:s alla första damer om ett 50-tal i allmänhet okända men fascinerande och indirekt mäktiga kvinnor. Den senaste boken heter USA-politiken från A till Z och i den ingår min översättning av författningen, Vi, folket…, som ju är själva grundbulten i det amerikanska systemet.

Karin Henriksson

SWEA Washington DC