Lena Normén-Younger bor i kanadensiska Vancouver vid Stilla Havets kant. Hon är grundare av Association of Swedish Beyond Borders – SMUL, vars syfte är att skapa stöd och utbildning för vuxna och barn som vill utveckla svenska som sitt första- eller andraspråk. Under våren 2022 fick Lena SWEAs utmärkelse Årets BUSa 2021 för sina insatser att stödja svenska språket och kulturen utomlands.

Till vardags sköter Lena affärssidan av sin mans medicinska klinik för plastikkirurgi parallellt med att hon går en utbildning till samtalsterapeut. Här skriver hon om sina tankar om balans mellan arbete och fritid, oförmågan att sluta jobba, och hur arbetet med SMUL-akademin blev en plats att vila när världen kom i rullning.

Tusen järn i elden

Problemet med att ha tusen järn i elden är att brasan blir het och att den kan brinna upp på ett explosionsartat sätt. Pandemin kom från ingenstans och plötsligt bokade alla våra patienter av sina besök, sjukhusen stängde operationssalarna och vår personal vågade inte komma in på jobbet. Vår inkomst sjönk till en bråkdel och jag låg vaken på nätterna och oroade mig över hur länge vi skulle kunna fortsätta betala vårt huslån och våra anställda.

Vår situation var inte unik, den drabbade de flesta med egna företag. Som före detta forskare med erfarenhet av att arbeta med epidemiologi insåg jag redan i januari att Kanada och resten av världen skulle behöva stänga ner. Jag tvingade i väg min man på en vinresa till New York med argumentet att han inte skulle kunna resa på två år och att det var bättre att göra det nu. Han var skeptisk men åkte till slut med en reservplan att hyra bil och köra tillbaka till Kanada om USA skulle bestämma sig för att stänga gränsen. Första veckan i mars tog han tåget till Manhattan efter att ha landat på JFK iförd en N95-mask. Hans medpassagerare tittade på honom som om han kom från Pluto. I efterhand inser jag att detta var helt idioti, speciellt eftersom New York snabbt blev det första epicentret i Nordamerika. Men jag tror ingen av oss då helt förstod hur de kommande två åren skulle utveckla sig och att de flesta bara försökte ta beslut mot en slags allmän riskbedömning och lite sunt förnuft.

Det här inlägget ska inte handla om pandemin men om det s.k. livspusslet och hur man i sin iver att alltid göra sitt bästa för alla andra kan pussla bort sig själv. Work-life balance är ett populärt uttryck i Nordamerika, men det finns ingen manual utan är något som vi ska bemästra baserat på en slags instinkt om var gränserna går. Jag är tyvärr född utan den instinkten och har alltid trivts med att jobba hårt och mycket för att sedan ta helt ledigt under en längre period, gärna på en annan plats i världen. När pandemin slog till och jag började arbeta hemifrån samtidigt som jag inte kunde resa någonstans så skruvades min – och många andras – arbetsvolym upp rejält.

I efterhand kan jag se att jag hade legat på gränsen länge för vad som är nyttigt mentalt för de flesta människor. Efter tre månaders pandemi hade jag spänningshuvudvärk som bara släppte om jag gick på massage och terapeuten knep och höll i mina axlar under långa stunder utan att släppa taget. Min hjärna kändes överfull av tankar och planer som jag borde, men inte kunde, komma ihåg. Och precis då föddes SMUL som registrerad organisation i ny skepnad efter att ha funnits som en löst sammansatt intressegrupp i sociala medier. Det var en efterlängtad start men tajmningen verkade nästan ironiskt dålig.

Hårt arbete kan vara en ångestbindande mekanism med ett historiskt ursprung

Vi som arbetar mer än genomsnittet blir ofta firade som ambitiösa och motiverade, men det är inte lika kul för omgivningen när vi blir utbrända. Jag minns första gången jag träffade en utbränd vän. Jag hade precis kommit hem från ett forskningsutbyte i Marseille och pratade med en kollega. Hon var vanligtvis superskarp och logisk, men jag märkte plötsligt att ingenting av det jag berättade som svar på hennes frågor om Frankrike gick in. Hennes blick var en märklig blandning av sömn och panik, och när jag frågade hur det stod till brast hon i gråt och berättade om hur hon inte kunde sova, tänka eller minnas något. Det tog henne två år att komma tillbaka, och detta under en period på 90-talet när fenomenet utbrändhet inte var helt accepterat och resurserna var få och inte omfattande nog.

Stress är som ett gift för kroppen, speciellt hjärnan, när den går över en viss nivå. I mindre mängder är den bra för oss, den får oss att komma i gång och slutföra projekt. Men när arbetsuppgifterna sakta blir fler räcker inte tiden till. Vi vilar mindre och avsaknaden av återhämtning blir ännu en del som driver hjärnan och binjurarna till utmattning. Kroppen säger ifrån med allt från hjärtklappning till yrsel och sömnsvårigheter. Vi känner ångest över att inte räcka till och arbetar då ännu mer. När vi arbetar mycket behöver vi varken tänka eller känna mycket. Arbetet i sig blir en självuppfyllande profetia där man mer och mer tappar förmågan att göra en bedömning av vad som är nyttigt för kropp och själv.

Jag hade tur. Några månader efter att jag hade börjat utveckla alla möjliga slags fysiska symptom på stress påbörjade jag min utbildning till samtalsterapeut. Som del av denna spenderade jag en hel del tid med att kartlägga min familjs förflutna och våra värderingar, och försökte förstå hur knekt- och statarvärderingar kunde styra mitt beteende 100–150 år senare.

Det är fattigdom och svält från 1800-talet som har format min familjs värderingar. Om vi inte alltid gjorde mer än vårt absolut bästa kunde det hända att vi misslyckades. Och misslyckas fick man inte göra på 1800- eller början av 1900-talet. För då svalt ens barn. Eller dog. Mot den bakgrunden utformades min egen arbetsetik som alltid gick ut på att försöka arbeta mest av alla. Det var först när jag insåg detta som jag kunde dra i handbromsen. Familjemottot ”Bit ihop, och kör på” lades undan på en hylla, men lämnades fullt synlig så att jag kunde ta fram det och vända på det när jag behövde.

Hur ser ett bra liv ut?

Det finns ingen arbete-liv-balans, sade en av mina lärare. Det finns bara liv. Och om man ska må bra måste vi klura ut hur det livet ska se ut.

För mig innebär ett bra liv lagom arbetsmängd, daglig social samvaro med familj och vänner, fysisk träning och i alla fall en timme utomhus varje dag. God mat, tillräckligt med sömn och tillräckligt med tid att läsa bra böcker.

Mitt liv idag innebär en ny insikt i att min fixering ibland av att arbeta mest av alla formades av tidigare generationer som levde med en konstant rädsla för att inte ha tillräckligt med mat eller pengar. Så när arbetsdagen är över påminner jag mig om ursprunget för min arbetsetik och försöker sluta i tid, och inte arbeta fram tills en stund in på natten, vilket var otroligt enkelt under pandemin, eftersom detta var så enkelt när jag alltid var hemma och det fanns få alternativa saker att göra. Som tur är så är den perioden över – jag hanterade inte den väl.

Jag har tvingats inse att jag aldrig kommer att kunna begränsa min arbetsmängd helt, eftersom en stor del av mitt liv omfattar att arbeta med ämnen som jag älskar. T.ex. med SMUL. Trots mina farhågor om dålig tajmning av uppstarten av SMUL som organisation har arbetet med att omvandla SMUL till en organisation burit mig genom all stress under pandemin. Att få vara med om något så unikt som har en potential att finnas kvar även efter att mina barn är stora känns meningsfullt. Jag arbetar med ett fantastiskt team i olika länder som gör arbetet socialt och spännande.

Hur kan jag se detta som arbetsuppgifter? Det är ju bara roligt och en del av livet.

Lena Normén-Younger