Tema: Potatisens dag

Helene Söderberg 

Här kommer mitt bidrag till vår älskade knöl   

Potatis upproret 

Fötterna är stelfrusna och jag har tappat känseln både i fingrarna och nästippen. Det börjar skymma, klockan är bara 3 på dagen men mörkret kommer fort i februari. Alla i kön huttrar och några av grabbarna bakom mig gör åkerbrasor för att hålla värmen uppe och drar rövarhistorier som gör att kompisarna frustar i ett försök till skratt. Jag tittar på kvinnan framför mig och ser att hon har hål på skorna och att hucklet har halkat lite på sniskan. Jag ska precis säga till när någon framför ropar till, ”DÄR, DÄR, ser ni, det var en rörelse därinne bakom gardinen. Visste väl att handlar Bengtsson var där, och han sitter på det som vi har rätt till” . 

”Därinne” består av ett rött litet trähus med en dörr och ett stort fönster hela vägen ned till gatan med blekta fördragna gardiner. Trähuset är ett i raden av söta små hus fast just detta hus, ligger exakt i hörnet av Södermannagatan och Bondegatan och är en form av lanthandel med en stor skylt där det tydligt står ”H. Bengtsson”. Jag huttrar till, stampar lite med fötterna och precis när ordet ”rätt till” ebbar ut börjar ropen igen. Först lite svagt men vi tog snabbt i allihop igen – ”Vi vill ha potatis, vi vill ha potatis, vi vill ha potatis….” 

Nu började folk strömma till från lite överallt ifrån, och det känns bra för vi som var här tidigt börjar bli hesa. 

Plötsligt hör vi ljudet av en motor och rakt framför handlar Bengtsson stängda dörr stannar en gräddfärgad skinande automobil med svarta däck och glänsande ekrar. Hela kön tystnar och alla stirrar när dörren på det glänsande schabraket öppnas. Ut kliver en ståtlig herre som slänger en snabb blick över folkmassan som jag står i, och samtidigt som han vänder blicken nedåt i gatan, sveper han vargpälsen lite tätare runt sig och kliver med snabba långa kliv mot handlar Bengtsson’s stängda dörr, som hastigt och plötsligt öppnas. Jag hör viskningen som ökar i styrka och sprids runt om mig. ”Ernst Rolf, var det inte självaste Ernst Rolf, revy kungen ni vet.” ”Ja, Jazzgossen” , säger en annan och plötsligt pratar alla i munnen på varandra och de långt bak i kön börjar trycka på framåt. Vi börjar skrika igen, högre och argare nu, ”vi vill ha potatis”, och i samma veva som dörren till handlar Bengtsson öppnas igen och mannen i vargpälsen kommer ut med en brun påse i famnen börjar folkmassan försöka trycka sig in i affären. Tumult uppstår och mannen försöker snabbt ta sig till bilen där chauffören håller upp dörren. Samtidigt som jag ser den vackert klädda kvinna i baksätet är det någon som lyckats slå påsen ur handen på vargpäls mannen och bruna fina potatisar rullar ut över trottoaren. ”DÄR SER NI,DE GÖR SKILLNAD PÅ FOLK OCH FOLK” skriker en herre bakom mig så högt att jag nästan blir lomhörd. Och nu går allt snabbt. ”Jazz kungen” slänger sig in i sin vackra bil, samtidigt som chauffören trampar gasen i botten och folk runt om börjar slå på bilen innan han ilar ned för Södermannagatan. Någon annan tar upp en gatsten och slänger in den genom handlar Bengtssons fönster som splittras med ett kras och precis när jag tar bort händerna från öronen hör jag dom! Det hemska klappret av hovar mot gatan, och alla vet, ridande polisen är på väg! Precis innan de bruna giganterna når fram till första gruppen människor, börjar några springa längs Bondegatan skrikandes ”polis, polis” och jag ser mannen bredvid mig lyfta upp en stor gatsten och jag hinner tänka…. BRYYYYYT! BRYYYT!!!!TILLBAKA!! OCH FÖR HELVETE, VEM började springa innan hästarna var framme????

Regissören avbryter min tanke, andra börjar fnissa befriande och ”polis hästarna” står nu lugna och stampar lite på stället. Handlar Bengtsson kommer ut och skriker ” men Sohlman, för faan, om du ändå bryter HÄR, vill jag ha lite kaffe”. Alla skrattar nu och börjar prata i munnen på varandra och regissören ropar till oss ”jaja, alla skådisar och statister, bra jobbat, vi tar nya tag med timingen efter fikat. Säger någon till Kärran att ha kaffet redo”! Vi går nu i samlad trupp längs Södermannagatan och där är hon, Kärran, med sin rosa mössa och de henna färgade flätorna spretar åt alla håll och hon har det alla längtar efter nu – varmt kaffe, goda smörgåsar och lite filtar och en kram, om man behöver, att värma oss med innan inspelningen fortsätter. 

Slutord

Det ovan är en någorlunda sann berättelse från en dag för länge sedan när jag var statist i en film som skulle handla om Ernst Rolfs liv. Vet ej om filmen kom ut någon gång, men det jag minns var några långa roliga dagar. Själva händelsen I berättelsen har hänt i verkligheten och kallades Potatiskravallerna och de spreds vidare över hela Sverige i de så kallade Potatis upproret eller Hungerupproret. 

Våren var 1917 och det fanns inte tillräckligt med mat för människorna i Sverige. Första världskriget var inne på sitt 3:e år ute i Europa och det var svårt att importera livsmedel. I april 1917 var all potatis slut på hela Södermalm, men det gick ett rykte om att vissa handlare behöll denna nödvändiga råvara för att sälja till sina rikare kunder…..

Margareta Nilson

En liten potatishaiku:

Potatis som konst

Ger färg och liv åt knölen

Och växer i jord

Barbro Guaccero

Hej, här kommer mitt bidrag om potatis:

POTATIS

Potatis. Grannbondens stora, militärgröna stövlar, en grepe och en blåemaljerad spann. Det är det första jag tänker på.

Hur jag hoppande försöker ta lika långa steg som farbror Oskar med mina röda stövlar, flickstövlar.

Jag skall hämta potatis åt min mormor. Färskpotatis. Små, rosa knölar, årets allra första.

De skall kokas med dill och avnjutas med rört smör och andra primörer: rödbetor, sockerärter och späda morötter från trädgårdslandet. Inte med sill, inte med någonting som kan störa smaken. Bara smör, dill och lite salt. Och det skall dukas ute, på balkongen med utsikt över bygatan. Där det luktar nyfernissade trädgårdsmöbler och blommande petunior. Där herrarna, som går förbi nere på vägen, tittar upp mot balkongen och lyfter på hatten.

”God middag, fru Rydén.”

”God middag, god middag”, kvittrar mormor tillbaka.

Hon lägger upp åt mig och sig själv i vackra röda, rosa, gröna och orange små högar.

”Nu tar vi det med ro”, säger hon på sin mjuka lundensiska.

Och det gör vi. Vi sitter där länge tills solen försvinner bakom husknuten. Då tar vi med oss katten och går in.

Sidsel Cook

Till Potatisens dag den 26 oktober till SWEA SKRIVER

Lantbrukaren Thomas Eriksson från Larsagården i Essunga började satsa på potatis 1995. När jag träffade honom i samband med en matmässa på Koberg 2010 odlade han potatis på 20 ha. Förutom de traditionella sorterna så höll han på att skapa en spännande nisch i marknaden med att förädla nya sorters potatis. Behövs det fler sorter? Det finns cirka 5.000 olika sorter runt om på jorden.

Eriksson talade om potatis som om de vore de bästa viner. I dag är han med och utser Årets Potatisinspiratör. Prisutdelning kommer att ske på Potatisens dag den 26 oktober.

Många tror att potatisen härstammar från Alingsås Men redan för tio tusen år sedan odlade inkaindianerna ”pata”, som var en tålig gröda, högt uppe i Anderna. Potatisen gav makt och välstånd, och man tillbad potatisgudinnan, Axomama.

I små byar hade man t.o.m. sin egen formad potatis. Många ville bli begravda med sina potatisar. Vilken skillnad på Vikingarna som begravdes i brinnande skepp med älskarinnor och hästar.

På 1600-talet tog de spanska erövrarna potatisen till Europa där ”patatan” blev ”potato” och så småningom vår älskade potatis

Olaus Rudbeck anses vara den förste som tog in potatisen till vårt land. År 1655 började han odla potatis i sin anlagda Botaniska trädgård i Uppsala.

Men den som oftast får ta åt sig äran av att ha tagit potatisen till Sverige är Jonas Alströmer från Alingsås. På sin gård i Nolhaga började han att odla potatis år 1724, med potatisutsäde som troligtvis kom från England. Alströmer uppmärksammade också den nya jordfruktens värdefulla näringsinnehåll och möjligheter.

En av rikets adelsfruar, Eva De La Gardie spelade också stor roll för spridandet av kunskap om potatisen. Eva propagerade för alternativ användning av potatisen, nämligen för tillverkning av stärkelse – puder samt till ”brännewins bränning”. För sina insatser att sprida kunskap om potatisen invaldes Eva De La Gardie som första kvinna i Kungliga Vetenskapsakademien.

Potatisen blev hjälten under 1700-talssvälten, men också brännvin och finmat. Jonas Alströmer var en av de sex instiftarna av Kungliga Vetenskapsakademien 1739. Han populariserade odlandet av potatis som livsmedel och tog även fram nya metoder därvidlag…

Brännvinsbränningen förbrukade stora mängder spannmål, som så väl behövdes för brödbakning. Den stora populariteten för potatis kom först på 1800-talet då kunskapen om dess användning vid beredning av brännvin verkligen blev allmänt känd,

I Alingsås anordnas varje år en potatisfestival som brukar locka 50 000 besökare.

Potatisfestivalen invigs traditionellt med sill och potatis.

I Norge invigz höstens fårikålmiddagar med en röd potatis

.

I Alingsås hittar vi paret Lindelöv.

De driver ett flertal restauranger Ulrik Lindelöv är medlem i det svenska kocklandslaget och är världsmästare på grillning.

Här bjuder han SWEA INT. på ett av sina potatisrecept.

Matjessill bakelse med c fraiche och räkor.

4 p

3 medelstora kokta tärnade potatisar

1 finhackad gul lök

2 fina stora matjesillfilleer tärnade som potatisen

0,5 dl matjesillspad

2 stjälkar finhackad dill

Blanda ihop och låt stå någon timme.

4 skivor rågbröd

2 dl c fraiches

Tag därefter en bageriring som är 5 cm och stansa ut rågbrödet och därefter fyll ringen med matjesillröran nästa ända upp till kanten på ringen därefter stryker du c fraiche så att det täcker toppen.

Servera med hovmästarsås och handskalade räkor på toppen.

Marie Lundskog Larsson. SWEA Örestad

Livet är en strid.

Kampen är en häst.

Hästen är en dragare.

Dragaren är ett stadsbud.

Stadsbudet är en knöl. 

Knölen är en potatis.

Alltså är livet en potatis.

Siv Svensson 

Potatis denna lilla härliga knöl, utan den hemma känns det fattigt.

Kokt, stekt, mos, gratäng, sallad, gnocchi, kroppkakor mm.

I vår familj är den ofta i centrum.

Potatis var viktigt på Irland i mitten på 1800- talet, men drabbades av svamp som förgiftade den och det blev svår hungersnöd på Irland. Detta orsakade den massiva emigrationen till Nordamerika.

Estelle Aldén

Är det Potatisar vi ska skriva om denna gång, så har jag en liten berättelse!….

Det var en härlig vårdag för ett antal år sedan. Jag skulle laga middag till oss, men förberädde mig på att lägga upp sättpotatisar på en tallrik som jag skulle sätta i vår lilla jordplätt i vår lilla llia trädgård efter middan!

Så när jag tittade på ” upplägget” där jag stod med släven i handen, så kände jag en enorm lust att måla av dom precis som dom var!!!! Här blir det inte nån middags laga!!!

Jag ropade på maken!

Hörrdu!! Det blir inget av matlagning här ikväll!! Du får gärna ge dej ut o köpa grillad kyckling eller korv eller vad sjutton du önskar, för jag kan inte få ro!! Jag bara måste måla av sättpotatisarna nu ikväll! 

Så denna oljemålning kom till av lust och villja den där vårkvällen !!!

Lisa Zaffke

Potte tittade upp från sina papper. Vilken enorm mängd med deltagare; hur i all världen kan man hitta ”Årets Axomamma”, dvs Inka indianernas potatisgudinna, som årligen utsågs via fotografier och smakprov. Tävlingen var anordnad av ”Stiftelsen Potatisbranschen” och var mycket populär. Potte, blev alldeles kallsvettig vid tanken på att utse en vinnare. Det finns ca 5.000 potatissorter och en skulle nu bli ”primus inter pares”. Vackra, runda knölar, blandade med mandelformade, rödaktiga potatisar. Vissa hade t.om skickat in skorviga potatisar; nääej, inga streptomyces-bakterier här. Mjöliga potatisar, bakpotatisar, potatisar med fast konsistens, söta potatisar, en lustigkurre försökte med en soffpotatis (haha).. Här har vi topp 10, enligt Potte: Amandine – Grön doft och smak av mandelsötma. Asterix – Smak av jordnöt, kikärta med lite beska. Bintje – Smak av liten frysärta och viss beska. Cherie – Nötig med inslag av syrlighet och skogssvamp. Folva – Svag doft inslag av gräs och hö. Fontane – Smak av palsternacka kikärta och smör. King Edward VII – Stor smak av smör, nötter och skogssvamp. Mandel – Stor smak av solroskärna och smör. Melody – Något syrlig smak med inslag av smör och jord. Rosamunda – Rödviolett, mjölig bak- och mospotatis… Potte gjorde sitt val och gav över allt till huvuddomaren från ”Stiftelsen Potatisbranchen”. Hon gillade inte hans val och det blev en annan vinnare, en som inte ens fanns med på Pottes lista. Han gick sin väg, ytterst besviken, men inget kunde ändra på hans känslor för potatisen, ”pomme de terre”. Nu skulle han festa på gratinerad potatis med Västerbottenost, en ugnsbakt potatis, fylld med räkröra, Hasselbackspotatis…på samma gång. Han skulle sedan genast gå hem och fortsätta skriva på sitt magnum opus: ”Ode a la pomme de terre”.

Agneta Bekassy De Bekas

Vår högt älskade potatis! Visst skulle man ha svårt att tänka sig ett liv utan potatis idag? I alla fall skulle nog vi svenskar ha det. Det finns till och med en ”Potatis akademi” som bildades år 2008 och har sitt säte i Alingsås. Akademins motto är nästan som vår Kung Carl Gustav’s ”För potatisen i tiden”. 2009 instiftades så ”Potatisens dag” den 26 oktober.

Kärt barn har många namn och potatisen har också kallats för ”Jordpäron”, ett ord man lånat av det tyska ”Erdbirne”. På franska säger man ”Pommes de terre” som betyder ”Jordäpple”. När vi beställer vår ”Pommes frites”, så säger vi egentligen ”friterade äpplen”. Var kommer då denna, idag så populära” stapelvara ifrån?

Potatisen sägs härstamma från Sydamerika. Där började den odlas redan 8000 år f.kr. och pratar man med en Peruvian, så säger det att Peru absolut är potatisens ursprungsland. När spanjoren Gonzalo Jiménez de Quesada kom till Peru blev han så intresserad av potatisen att han tog den med sig till Spanien 1539. I övriga Europa tog det lite längre tid innan vi fick upp ögonen för denna växt. I Frankrike trodde man länge att den var giftig och i Tyskland kallade man den ”Djävulsört”. Trots detta återfanns den tidigt på kungliga tafflar. Det sägs att Storbritannien var det land som först började odla potatis i Europa. Vi talar nu 1700-tal.

I Sverige var Olof Rudebeck den som började 1658 att plantera potatis i Uppsala botaniska trädgårdar och han kallade den ”Peruviansk nattskatta”. Potatisen gjorde också en långsam entré in i de finare trädgårdarna på grund av sina fina blommor. Jonas Alströmer blev den svenske man som först odlade potatis för att äta. Han började odla på sin gård Nolhaga intill Alingsås. Med tiden började fler svenskar ta sig en närmare titt på potatisen och ingen mindre än en grevinna, Eva Ekeblad, upptäckte potatismjölet och dess betydelse samt potatisbrännvinet. Hennes arbete kom att betyda så mycket att hon som första kvinna valdes in i Vetenskapsakademien. Under 1800-talet blev så potatisen allmänt populär och mycket berodde nog just på brännvinet. Vem kan idag tänka sig fira Midsommar eller jul utan sill, potatis och snaps? 1842 infördes ett speciellt lov i skolorna, ”Potatislovet”. Meningen var att de skolpliktiga barnen skulle kunna hjälpa till att skörda potatisen under en till två veckor. Idag är det lovet vårt höstlov och det finns nog inga elever som skördar potatis. Enligt Wikipedia skördades år 2016 553000 ton matpotatis i Sverige. Ofta när svenskar som varit borta länge från Sverige får frågan vad de saknat mest, ja då är just svaret ”svensk potatis”. Vem kan inte längta ihjäl sig efter de första färskpotatisarna med en klick saltat smör till och vad skulle Pytt i panna eller Janson’s frestelse vara utan potatis? Nej, potatisen har kommit för att stanna. Den är för oss svenskar lika viktig som riset för Asiater. Jämför man ris, pasta och potatis, så har potatisen minst kalorier vilket också talar för den. Länge leve potatisen!

Anny Constanze

Tema potatis

Potatis får mig att tänka på Vaktis, vaktmästaren på Ekebyskolan, som var den som hade som uppgift (bland andra) att dela ut potatis i skolbespisningen. Man fick inte bestämma själv hur mycket potatis man skulle få. Potatisen var kokt, skalad, gul och mjölig. Det var trygghet i att allt föregick på exakt samma sätt varje dag. Vaktis hade blåställ också då han delade ut potatis  

Mi Karlsson Bergkvist

Jag tillhör en av dem som växt upp med och avskytt skådespelaren och regissören Staffan Westerberg. Att se något som Westerberg var upphovsman till, hade varit uteslutet om det inte hade varit för att Svt på den tiden bara hade ett barnprogram om dagen och som tittare fick jag ta det som erbjöds. Jag såg alltså på Staffan Westerberg även om det knöt sig i magen av olust av hans som jag tyckte bisarra och fula estetik och egendomliga berättelser. Och, allt det här har sin grund i Vilse i pannkakan från 1975. När jag var liten drömde jag mardrömmar om Vilse och i synnerhet om dockan Storpotäten.

För dem av er som inte känner till Vilse i pannkakan så handlar den om den lilla pojken Staffan som är fem och ett halvt år, spelad av Staffan Westerberg själv. Föräldrarna tjatar på honom att han ska äta upp sin pannkaka så att han blir stor och stark. Staffan kan inte äta upp den, eftersom det finns en hel värld på andra sidan. Här bor Vilse och hans flickvän Vilja, råttorna Lucifer och Lucia och den roligt trasiga Trashanken. Han seglar iväg mot horisonten under måsarnas skriande när Staffan sätter Trashanken och hans nyreparerade båt i toaletten drar i spolknappen.

Naturligtvis finns det också ett elakt hot i den här bisarra pannkaksvärlden och det är Storpotäten. Denna potatispotentat ser ut som en jättebebis och ett huvud format som en bakpotatis. Med jämna mellanrum hörs plötsligt ljudet, ”putt, putt, putt, putt”. Kameran zoomar in på tavlan på väggen bakom Staffan och pannkakan. Där kommer han, Storpotäten, i hela med sin skräckinjagande skepnad.

Min magisteruppsats handlade om barnteater på Dramaten och när jag jobbade med den, träffade jag Staffan Westerberg. Vi var hemma hos honom för intervjun och jag klev in i något som var både hem och dockverkstad. Innan vi satte oss ner och pratade barnteater, kom vi in på Vilse i pannkakan.

– Jag har alltid varit så förvånad, sa Staffan, över de starka reaktioner som Vilse skapade. Själv tyckte jag att det var en jättekul idé med ett stort, hemligt landskap i en pannkaka.

Staffan gick bort till ett litet bord och tog fram två små gestalter.

– Här är Vilse och Vilja, sa han och räckte med ömhet i rösten över dockorna till mig.

Där stod jag. Mina händer darrade lätt när jag tittade på dem, dessa figurer som hade varit upphov till så mycket plågsamheter.

Sedan kom det stora ögonblicket. Staffan kom fram med en annan docka och gav den till mig. Det var Storpotäten.

Jag studerade honom ingående; det stora huvudet med de stirrande ögonen och förvridna ansiktet.

– Inte är han väl så skräckinjagande, sa Staffan och såg på mig med en vänlig blick.

Mötet med potatiscelebriteten är ett sällsamt minne. Staffan Westerberg var en varm person full av humor och självdistans och med en omisskännlig kärlek till barn och teater.

Jag tänker på Kristina Lugns och hans uppsättning av Kristina Lugns Titta en älg på Teater Brunnsgatan 4 där Staffan Westerberg refererade till Vilse i pannkakan.

– Putt, putt, putt, putt, gapade han. Fick ni ångest nu?

– Nej, tänkte jag där jag satt i publikmassan. Inte längre, eftersom jag har fått detta fantastiska privilegiet, att få träffa Storpotäten.