Utdrag från Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige 1907.

II.

AKKA FRÅN KEBNEKAJSE.

KVÄLLEN.

Den stora tama gåskarlen, som hade följt med upp i
luften, kände sig mycket stolt över att få fara fram och
tillbaka över Söderslätt i sällskap med vildgässen och föra
spektakel med tamfåglarna. Men hur lycklig han än var,
kunde det inte hjälpas, att han började tröttna frampå efter-
middagen. Han försökte att ta djupare andetag och slå
snabbare vingslag, men i alla fall blev han flera gåslängder
efter de andra.

Då de vildgässen, som flögo sist, märkte, att den tame
inte kunde följa med, började de ropa till den gåsen, som
for i spetsen av vinkeln och ledde tåget: »Akka från Kebne-
kajse! Akka från Kebnekajse!» – »Vad vill ni mig?» frå-
gade då förargåsen. – »Den vite blir efter. Den vite blir
efter.» – »Säg honom, att det går lättare att flyga fort än
långsamt!» ropade förargåsen och sträckte på som förut.

Gåskarlen försökte nog att följa rådet och öka farten,
men därvid blev han så utmattad, att han sjönk ända ner
mot de klippta pilträden, som kantade åkrar och ängar.

»Akka, Akka, Akka från Kebnekajse!» ropade då de,
som flögo sist och sågo hur svårt han hade det. – »Vad
vill ni nu igen?» frågade förargåsen och lät fasligt vresig. –
»Den vite sjunker till jorden. Den vite sjunker till jorden.»
– »Säg honom, att det går lättare att flyga högt än lågt!»
ropade förargåsen. Och hon saktade inte farten det minsta,
utan sträckte på som förut.