Suzanne Elshult: Mitt jobb som volontär
VÄLKOMMEN TILL VÅR BLOGG OM SVENSKTALANDE KVINNOR MED VÄRLDEN SOM ARBETSPLATS!
[ezcol_2third]
Suzanne Elshult, Edmonds, Washington, USA
Jag kom in i världen av hundsök när jag bodde i delstaten Washington i USA. Plötsligt och naivt, och med en vision att vilja hjälpa till och förbättra världen på något sätt.
Det är morgonen den 11 september 2001 och telefonen ringer. Till min förvåning är det min storebror som ringer hela vägen från Stockholm. Jag börjar prata och utbyta nyheter, men han avbryter högt:
”- Suzanne, lyssna på mig. Du måste sätta på din TV, NU!” Hans röst blir alltmer spänd och han låter orolig. Min TV startar precis som bilder visar att den andra skyskrapan kollapsar. I det ögonblicket förändrades mitt liv för alltid.
Jag visste inte att attacken mot mitt adopterade land den fruktansvärda dagen skulle komma att bli katalysatorn till att hitta ett mål närmare mitt hjärta än vad jag någonsin drömt om. Händelsen 9/11 fick mig att på allvar utforska mitt syfte i livet. En månad efter min brors samtal, med min första sökhund Bosses koppel i handen och stora förhoppningar i mitt hjärta, började min 20-åriga resa med “Snohomish County Volunteer Search and Rescue” – en ojämn väg med höga och låga höjder, men på det hela taget värd både de personliga och fysiska umbärandena.
Att växa upp i Sverige och runt natur
Jag är född och uppvuxen i Sverige, i en kultur med starka kopplingar till naturen, präglad av bärplockning, svampjakt, längdskidåkning och att plocka vilda blommor i Östergötland. Det har format mig till den jag är idag. Då, som nu, hade jag ett lättsamt sätt. Jag skrattar lätt, älskar situationshumor och skrev ”komedi-skådespel” i skolan. Jag har också alltid haft en seriös sida, vilken fick mig att som tonåring skriva mörk poesi och – till min familjs oro – lyssna på Johannes Brahms pianokonserter och Beethovens symfoni nr 5 – ”Ödessymfonin” nästan jämt. Min besatthet av Erik Johan Stagnelius, vår oroliga och begåvade svenska poet med sina starka mystiska förbindelser och skrifter om döden, förebådade min senare besatthet av liksök med mina hundar.
I Sverige studerade jag internationella relationer på universitetet i Lund. Mitt tidiga intresse för konflikthantering och samhällsbyggande ledde till ett stipendium vid University of California, där min magisteruppsats skrevs under ledning av den berömda psykologen Carl Rogers, grundaren av “Potentialrörelsen”. Efter examen flyttade jag till Seattle med min man Scott, som jag träffade på en ”blind date” när han var utbytesstudent i Sverige. Bland våra vänner på universitetet blev vi kända som ”Suzanne och hennes Yankee.”
Karriären och balansen i livet
Nordvästra USA hade allt vi ville ha. Vildmark, berg, vatten och skidåkning. Livet var bra och min karriär tog fart i ledarroller med ansvar för att driva HR-relaterade ämnen och organisationsutveckling i olika företag. Några år senare befann jag mig mitt i en mycket komplicerad bolagsfusion, då vi försökte integrera två vilt motstridiga kulturer medans politiker som frotterade sig med varandra gjorde affärer som jag ibland tyckte var moraliskt klanderbara. Många års stress hade börjat sätta sina spår.
”- Jag känner att jag förlorar mig själv,” anförtrodde jag mig till Scott med en trött röst. ”Är jag bara en pengamaskin avsedd att arbeta 60-timmars arbetsveckor för alltid?” Vad missar jag? Vår dotter växer upp så snabbt och innan vi vet ordet av så ska hon in på universitetet.”
Vår dotter Linnea kom som en oväntad gåva in i våra liv några år tidigare och vi kastade oss in i rollen som hängivna föräldrar.
Med Scotts stöd lämnade jag min gamla karriär och fokuserade på att satsa professionellt på det som jag fortfarande älskade att göra: utveckla “teams” och effektiva ledare. Jag ville också bygga ett företag som skulle tillåta mig att vara jag – hela jag. Till många traditionella konsulters förfäran slog jag med mitt varumärke ihop mitt personliga och yrkesmässiga liv. Till denna dag vet alla mina klienter att när de köper mina coachningstjänster, köper de hela mig; vårtor, brister och allt, oavsett om de vill ha det eller inte, och det inkluderar min besatthet av hundsök.
Vad är mitt varför?
Med min nya karriär som ledarskapscoach på gång, började jag utforska olika möjligheter som volontärarbetare. Jag ville hitta ett nytt och meningsfullt sätt att ge tillbaka. Som den första kvinnliga “rotarianen” i min Rotary-klubb i Snohomish County hade jag tagit mig igenom glastaket för kvinnor och blev smickrad när jag ett år senare fick utmärkelsen ”Årets arbetande kvinna” av “International Federation of Business and Professional Women”. Men jag kände att något saknades. Vad ville jag att mitt eftermäle skulle vara? Vad är mitt VARFÖR? Och vad vill jag bli erkänd för?
Händelsen 9/11 var bara den katalysator jag behövde för att få allt tydligt i fokus. När jag körde till möten i Seattle, såg jag våra pampiga berg i fjärran; höga vulkaniska toppar och tätt skogsbeklädda vildmarker, som delar Washington State från norr till söder. Plötsligt virvlade idéer i mitt huvud: hundsök och räddningstjänst i bergen, katastrofer, hitta förlorade människor i vildmarken. Varför hade jag inte sett detta tidigare? Pusselbitarna passade perfekt ihop! Jag gladdes åt att upptäcka att “Snohomish County Volunteer Search and Rescue” (SCVSAR) hade ett litet hundlag. Scott var redan involverad i “Everett Mountain Rescue,” en systerorganisation till SCVSAR, som specialiserar sig inom bergsräddning. Vi skulle nu få en ny gemensam sysselsättning som tillät oss att uppleva mer av Washingtons vildmark tillsammans. Jag hade hittat min grej.
Bosse kommer in i bilden
Hösten 2001 kom valpen Bosse in i mitt liv som min första sökhund. Som valp var Bosse en liten bunt av energi med en stor labrador retriever-personlighet, som även inkluderade en glupsk aptit. Ännu idag, år efter att han gått bort, minns folk att med Bosse i närheten var ingen korv eller bulle säker. Bosse lärde mig om lojalitet och allt jag behövde veta om att träna en sökhund. Han var tålmodig med mig när jag gjorde alla misstag som en ny hundförare kan göra och mer. Han älskade mig villkorslöst. Och jag honom. Han var min sanna “blå hund”.
Det finns rätt och fel sätt att välja en hund för sök- och räddningsarbete. Jag valde Bosse för att jag blev kär i en söt valp och var helt omedveten om att hans omåttliga drivkraft skulle utmana mig maximalt. På något sätt lyckades vi genom ren beslutsamhet och många timmars veckoträning få vår första certifiering. Som ett “Wilderness Airscent K9-team” var vi officiellt kvalificerade för att söka efter förlorade personer i staten Washington. Strax efter att Bosse och jag blev certifierade som ett “Airscent-team” kastades vi oväntat in i vår första ”kadaversök” i ett ruskigt mordfall som fortfarande är olöst i dag. Vid det “söket” för många år sedan planterades ett frö av möjligheter. Kan jag träna en sökhund för att hitta mänskliga rester?
Sökhundar
De flesta människor vet inte att det finns olika typer av sökhundar. “Airscent”-hundar tränas för att hitta luftburna partiklar som bär doften av levande människor. De tilldelas ofta 50 – 100 hektar att söka på och kan upptäcka doften av en förlorad person hundratals meter bort. Spårhundar, å andra sidan, får en doftartikel (till exempel kläder som bärs av den förlorade personen) och följer ett doftspår på marken. Specialiserade hundsök-discipliner, såsom liksök, kräver en ökad nivå av utbildning och involverar vetenskaper såsom rättsmedicin, geofysik, antropologi och meteorologi.
I delstaten Washington har alla län sina egna sök-organisationer som arbetar under polisen. SCVSR är en stor organisation med flera hundra volontärer i många specialiserade lag. När jag gick med var hundlaget litet, men min tidiga karriär som hundförare blomstrade. Under träningen med Bosse och andra lagmedlemmar insåg jag att jag kunde dra nytta av min yrkeserfarenhet och började ge vägledning och ledarskap till vårt växande “K9-team”. Min insatser möjliggjorde att vi kunde bygga ett av USAs största frivilliga hundsök-lag.
Jag älskade vad jag gjorde med alla fibrer i min kropp. Att vakna tidigt varje helg för att köra en timme eller två för att träna mina “K9” hund-kollegor någonstans i våra berg blev snabbt höjdpunkten på min vecka.
Som frivilliga i sök-organisationer skämtar vi ofta om att “vår ersättning ska fördubblas”. Vi är frivilliga yrkesarbetare och förutom 15 till 25 timmars träning varje vecka, har det funnits år då jag spenderat 80 000 kronor ur min egen ficka på externa “workshops”, konferenser, och utrustning. ”- Du får inte betalt?” frågar min bror i Sverige varje sommar när jag besöker familjen. ”- Är du galen?” Mina försök att förklara att många amerikaner frivilligt ger av sin tid på det här sättet och att vi inte har det sociala skyddsnät som svenskar har, gör inte mycket för att försäkra mina svenska vänner och familj att jag inte blivit helt galen.
Bergsräddning och att bana väg för kvinnor
Eftersom Bosse och jag blev ett erfaret hundsök-lag under de första sju åren av vår “Search and Rescue” SAR-karriär, bestämde jag mig för att anta en ny utmaning. Jag hade länge älskat bergen och ville kunna gå på tekniska bergsräddnings-uppdrag i avlägsen och utmanande terräng med min hund. Jag hade också i hemlighet en dröm om att övervinna en djupt sittande rädsla för höjder, rotad i en grym bergs-tragedi som Scott och jag hade genomlevt många år tidigare. Jag bestämde mig för att gå med i “Everett Mountain Rescue”, en systerorganisation som är nära knuten till SCVSR. Vårt lokala bergsräddnings–lag hade historiskt sett mest bestått av en liten grupp väderbitna män med rykte om att vara fast inställda på att göra saker på sitt sätt. De såg skeptiskt på mig när jag ansökte om medlemskap. Jag var inte bara kvinna, jag var inte ens en ung kvinna i 20- eller 30-årsåldern. Jag var mer än femtio! Och jag hade en hund! De var snabba med att utmana mig. ”–Vad ska bergsräddningen göra med en hund? Är du i form och tillräckligt snabb för bergsräddnings-uppdrag? Vad är dina tekniska färdigheter? Och med bergsräddningen som mest män, hur ska du kissa i spåret? ”
I ett ögonblick av frustration vände jag mig till min man Scott. ”Testar de mig eller har de redan bestämt sig?” Till hans ära, och mycket till min lättnad, stöttade han och hans vän Mark, ordföranden för “Everett Mountain Rescue” vid den tiden, mig helhjärtat. ”– Gå på bara! Visa dem att du kan göra det! ”
Uppmuntrad bestämde jag mig för att bemöta alla hinder. Jag hade redan avslutat en “Everett Mountaineers Scrambling”-kurs tio år tidigare. Under den kursen hade jag lärt mig att klättra icke-tekniska rutter till många bergstoppar i våra bergskedjor.
För att uppfylla kraven för att delta i ett bergsräddnings-lag registrerade jag mig nu i “Everett Mountaineers” svåra, årslånga grundklättrings-program, där jag lärde mig bergsklättring, snöklättring och repteknik. Mitt mest livliga minne från programmet är från en dag då jag hängde i min klättringssele femton meter ner i en spricka på vår “Mount Baker Coleman”-glaciär in norra Washington. Under en timmes lång tid försökte jag, men misslyckades, att använda min isyxa för att komma över ett stort överhäng, samtidigt torkade jag arga tårar ur mina ögon. ”Jag kan bara inte göra det!” skrek jag till min instruktör som med ett lite flin svarade: ”Tja, du kommer aldrig att glömma det här, eller hur?” Detta ledde till att jag bet ihop, svängde min yxa in i isväggen och klättrade ut ur sprickan med en känsla av tillfredsställelse som jag aldrig kommer att glömma. Jag kunde göra det här!
Efter ett år med att klättra och arbeta på mina bergsklättrings-kunskaper, närmade jag mig återigen ledarskapet inom “Everett Mountain Rescue”. Jag svettades under en grundlig grillning men lyckades övertyga dem om mina nyfövärvade klättringskunskaper och det värde som Bosse och jag skulle ge för lavinräddning. När jag blev accepterad som medlem i slutet av intervjun vände jag mig till Scott och Mark och såg breda leenden.
Vildmarkssök
Under de närmaste åren kunde jag gå med Bosse på både mer moderata vildmarks-sök, samt på utvalda bergsräddningsuppdrag som krävde specialkunskaper såsom lavinutbildning. Senare blev jag inbjuden att gå med i styrelsen och Scott blev ordförande. Det slutade med att vi spelade en viktig roll i att laget växte från cirka ett dussin medlemmar till drygt femtio. Detta inkluderade många skickliga kvinnor, vilket återspeglade ett personligt engagemang från mig för att bana väg för kvinnor i alla aspekter av mitt liv.
När Bosse började närma sig pension anlitade jag en professionell hunduppfödare och hon hittade Kebnekaise, förkortat Keb. Som familj hade vi just klättrat detta berg året innan hon kom till oss. Som valp hade Keb oändlig energi, var orädd och villig att ta på sig allt hon blev ombedd att göra i full fart. Medan Bosse utbildades i liksök sent i sin karriär, började Keb denna utbildning direkt. Hon var en ivrig och snabb elev! Inom några år var vi certifierade i flera sök-discipliner, inklusive levandesök, liksök, lavinsök och katastrofsök.
Vid det här laget hade jag lärt mig mycket om hundar och hundträning och hade till och med fått en professionell beteckning som en “Karen Pryor Certified Training Partner.” Karen Pryor är känd över hela världen som en ledande förespråkare för positiv, tvångsfri träning av djur. En av mina första utmaningar i träningen av Keb var att hitta en lämplig ”Alert” – ett sätt att kommunicera med mig utan tvekan när hon hittat en person.
Jag var naiv och lät Keb välja, ett beteende som tycktes komma naturligt för henne; att hoppa upp på mig. Till min oro utvecklades detta till en “kroppssmäll” när hon började hoppa fem meter ifrån mig. Detta gav henne smeknamnet “Kebinator”. Tidigt i Kebs träningskarriär, efter min årliga fysiska undersökning hos min husläkare, minns jag att han bad mig träffa honom på hans privata kontor. Självklart var jag orolig och pulsen ökade rejält när han stammade och mumlade. ”– Hur står det till hemma? Kommer du och din man överens? ” I en plötslig våg av lättnad och förlägenhet förstod jag äntligen – han hade sett alla blåmärken som täckte min kropp och misstänkte nu att jag hade en make som slog mig.
“– Nej, nej!” förklarade jag. “– Jag menar ja, ja, vi kommer bra överens. Det är bara Keb, min entusiastiska sökhund!
Specialisering inom liksök
Även om Keb och jag har certifierats i flera sökhund-discipliner har vi alltid specialiserat oss på liksök.
Vi har en ritual när vi startar ett liksök. Keb sitter på min vänstra sida, hennes blick är fokuserad där jag pekar med min hand, i riktning dit jag vill att hon ska söka. Jag låter henne veta att hennes boll – hennes favoritleksak i hela världen och hennes belöning för att ”hitta” vad vi letar efter – ligger i min ficka. Nu vet hon att leken har börjat. Jag känner att hennes kropp darrar något när jag lätt lägger mina händer över hennes bröst. Jag lutar mig ner, ser hennes vita ögonfransar rycka lite grann och viskar ”sök” i hennes öra. Keb hör detta och skjuter ut som en raket och saktar sedan snabbt ner för att söka systematiskt tills hon får lukt. Sedan arbetar hon sig in där lukten är starkast. Tänk dig att doftkällan är en glasburk som innehåller en eller två mänskliga tänder som noggrant har gömts i en stubbe. När hon väl har lagt näsan på den stubben, kommer hon att göra ett par snabba snusar, stänga munnen och sätta sin gump på marken i en perfekt alert. Bra tjej, Kebbi!
Keb och jag har gått på hundratals uppdrag tillsammans. Vi har hittat offer i lera i ett katastrofalt jordskred där 43 människor avled. Vi har letat efter försvunna personer på höga snöfält i ”Mount Rainier” och hittat människoben som hjälpt till att lösa tiotals år gamla brott. Vi har sökt efter hemliga gravar av mordoffer. Vi har sökt i mörker, regn, snö och kyla i skogarna och de robusta bergen i nordvästra USA. Vi har sökt i stadsområden med läger för hemlösa, bland narkotikanålar och tjocka björnbärsbuskar. Under sex års tid har Keb och jag också rest till Sverige och tränat hundsök med lag i södra Sverige och Danmark. Ett år fann vi ett kranium som hjälpte till att lösa ett fall med en man som varit försvunnen nästan två år.
Min bok
Döden har blivit en ständigt närvarande följeslagare för oss. “SÖK Efter De Döda” är också titeln på en bok jag skrivit med min vän och sökpartner Guy Mansfield. Den kommer att publiceras 2022. Boken handlar om Keb, mig, Guy, och hur vi övervinner inre demoner, möter stridigheter och mänsklig svaghet. Här beskrivs också hur vi växer som personer och utvecklas som frivilliga för sökande av dem som saknas. Det är berättelsen om min lojala hundpartner Keb, vars beslutsamhet, skarpa näsa och villiga anda leder oss varje steg på vägen. Detta är en berättelse om tro, passion, och att försöka göra en meningsfull insats i världen. Men framför allt är det en berättelse om sökandet efter levande och döda – med hjälp av hårt förvärvade färdigheter, för att hitta vad som finns kvar av förlorade själar, att söka rättvisa och att alltid föra dem hem.
Med Keb vid vår sida och trogna SAR-partners i närheten fortsätter vår passion, för att hitta de försvunna och de döda, att ge oss några av de mest tillfredsställande stunderna i våra liv. Vi somnar på natten och vet att vi gör skillnad för dem som är kvar och vi gör det med kärlek, integritet och professionalism. Det är vad vi lever för.
Tack för att ni läste,
Suzanne Elshult
Följ Suzanne online
Jag har skrivit en bok (äventyrs memoir) som accepterats av en Literary Agent i New York. Vi hoppas den blir publicerad 2022 någon gång. Se: htttps://www.searchforthedead.com
[/ezcol_2third]
[ezcol_1third_end]
[/ezcol_1third_end]
