Konstnär i Paris – att våga byta spår

Jag vet, ”konstnär i Paris”, det låter som en dröm! Men det var inte min dröm, inte till en början i alla fall.

Där jag växte upp – långt ute på landet i södra Dalarna – blev man inte konstnär. Möjligen hantverkare, men i så fall som en fritidssyssla. (Den enda referensen jag hade till konstnärslivet var lustigt nog en halvgalen fransk kvinna i grannbyn! ;))

Omvägar

Jag valde alltså först en helt annan väg, läste statsvetenskap och franska och började jobba inom kommunikation och internationella relationer. Det var först efter att ha lämnat en långvarig relation, flyttat till Paris för ett jobb på svenska ambassaden – och sedan sagt upp mig från det för att ta en längre paus ute på landet i Frankrike – som en kreativ längtan började komma till ytan. Som om den hade gömt sig under lager av duktighet och pliktkänsla, av förväntningar och prestation. Som att den först då, när allt annat hade fallit undan, kunde ta plats. Då var det 2006, jag var 30 år och hade i princip bara bildlektionerna i skolan att luta mig tillbaka på.

När jag så småningom vågade ta steget in i en ateljé för första gången var det på öppen kroki i Buenos Aires, under en långresa till Argentina (det var hur trevligt som helst, vi sörplade mate i pauserna!). Mina första försök var stapplande, men trots det infann sig ett slags självklarhet. Jag minns fortfarande hur upprymd jag över att ha hittat något som var för mig!

Foto: Copyright Clinton Whaits – Första krokiateljén i Buenos Aires

Vinna över rädslan

Från den stunden började jag ta längre och kortare kurser medan jag levde på vinsten från försäljningen av min tidigare lägenhet. Det fanns plötsligt en hel värld av konstnärliga tekniker och material att utforska, så mycket att lära sig! När pengarna började tryta efter ett år i Stockholm flyttade jag tillbaka till Paris för ett annat jobb, också det inom den svensk-franska världen, och fortsatte att måla, teckna och ta kurser vid sidan av. Några år senare, 2012, bad jag om ett års tjänstledigt för att gå en konstutbildning i Stockholm. Det kändes som det modigaste jag någonsin gjort: att våga erkänna för mig själv – och för andra – att det faktiskt var något jag ville.

Foto vänster: Copyright Lorenzo Alibrandi – ”Den äng som känns igen”_målning av ett kalhygge i Dalarna
Foto höger: Copyright Jakob Ebbinger Didring – pågående projekt kring Bispbergs gruva och arbete med materialen på plats

Friheten och bandet till naturen

Idag är mitt konstnärskap en plats för frihet och utforskande, för att få fatt i det som verkligen berör mig. För även om konsten inte hade en självklar plats under min uppväxt hade bandet till naturen som omgav mig definitivt det. Så länge jag kan minnas har jag blivit djupt berörd av ljuset, doften, känslan av årstiderna som skiftar. Av skogen och sjöarna, åkrarna och fälten. Jag har målat kalhyggen, björkskogar, granar i djup snö och islossning på vårvintern. I mitt pågående projekt utforskar jag en övergiven gruva i södra Dalarna, där min morfar en gång jobbade. Jag har börjat jobba direkt med materialen från platsen: skadade träd har blivit till kol som jag använt som pigment, mald varpsten till glasyrer till keramiska verk.

Jag älskar den totala friheten jag upplever i skapandet. Det finns inget som är fel, jag får välja det som känns sant för mig. Kanske kommer denna frihet just ifrån att jag inte har ett konstnärligt arv att ta hänsyn till eller förväntningar att uppfylla?

Foto nedan: Copyright Lorenzo Alibrandi – från senaste utställningen Arborescences i Paris 2026

Leva på konsten

Frågan som ofta kommer är ”men kan du leva på din konst?”. Svaret är ja, delvis. Jag säljer en hel del vid utställningar och jag blir rörd varje gång någon faller för en målning. (På min första egna utställning sålde jag otroligt nog slut, en fantastisk uppmuntran till att fortsätta!) För att få en mer regelbunden och stabil inkomst har jag också ett deltidsjobb på ett kontor i Paris – som förutom viss ekonomisk trygghet även ger trevliga kollegor och en struktur i vardagen. Jag arbetar i ateljén på förmiddagarna (som är min bästa tid) och arbetar på mitt ”brödjobb” på eftermiddagarna.

Det viktiga har varit att låta skapandet ta upp ett konkret utrymme som motsvarar betydelsen det har för mig. Att mitt liv faktiskt speglar det som känns sant. Jag är tacksam för mitt 30-åriga jag som vågade nysta i en tråd som sen öppnade en helt ny värld – till en dröm hon inte ens visste att hon hade.

Tänk om vi skulle våga nysta i fler trådar…

Foto: Copyright Jakob Ebbinger Didring med stöd av ADAGP_portätt

Om du blir nyfiken på att se mer av det jag gör finns jag här:

www.instagram.com/lindawilliamsstudio

www.lindawilliamsstudio.com