Ordet karriärresa är intressant. För mig personligen också högst relevant då det är just min karriär som möjliggjort mycket av mitt resande i världen. Det är väl oftast inte främst i den bemärkelsen man använder ordet, men ibland kan alltså karriärresan bli bokstavlig. Som när jag satte mig på planet för mitt första jobb som revisor för multinationella företag på PwC Amsterdam. Resan kändes faktiskt lite läskig just då, det var som att jag först på Landvetter flygplats förstod att jag skulle flytta till och påbörja mitt första jobb efter examen i ett land där jag aldrig tidigare satt min fot och inte kände en enda människa.  

Jag heter Charlotta och är en av medlemmarna i SWEA Professional-kommittéen. Då jag för närvarande bor i Demokratiska Republiken Kongo blir det numera mest engagemang digitalt, tidigare var jag aktiv i SWEA Luxemburg. Under perioden mars-maj 2025 fokuserade SWEA Professional International på temat ”din karriärresa: karriärplanering och våga satsa på dig själv”. Det här är några av mina tankar kring de frågeställningar som vi behandlat detta kvartal.

I ett inlägg på Facebook skrev vi “Din karriärresa börjar med ett enda steg – ta det idag”. Jag kommer att tänka på när jag 19 år gammal tog steget in på ett kontor i Halmstad, bläddrade i några broschyrer och hittade en utbildning som i namnet hade med både det jag ville (internationell) och det jag var bra på (ekonomi). Jag var för blyg för att fråga om råd, ingen i min familj hade tidigare pratat om eftergymnasiala studier, men jag såg inte riktigt mig själv som butiksbiträde resten av livet. Och så var det ju en lärare i företagsekonomi som en gång tagit mig åt sidan och sagt att jag borde studera vidare. Jag sökte och kom in. “Internationella ekonomprogrammet” i Jönköping ändrade mitt liv på så många sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig när jag tog det där steget. Så oplanerat, ogenomtänkt och en vild chansning.

Att bygga en karriär som känns meningsfull, hållbar och framgångsrik – det var det sista jag tänkte på när jag tog det där första steget. Men det lade en oerhört bra grund till den karriärplanering jag senare har försökt mig på. Att sätta mål och utveckla rätt färdigheter, det har jag nog (tre masterexamen senare) lyckats rätt bra med. Men nyckeln ligger i att våga. Att våga söka även om man inte ”tickar alla boxarna”. Att våga tänka större. Att våga tänka att jag är nog rätt bra ändå och jag ska inte begränsa mig själv utan skicka en ansökan eller ringa ett samtal och låta någon annan avgöra om de anser mig kvalificerad för tjänsten eller inte. Disclaimer: jag har begränsat mig själv vid ett flertal tillfällen. Men också landat jobb som först kändes ouppnåeliga.   

Det är ofta lättare att vara kvar där man är, det är bekvämt. Men SÅ värt en chansning om man har en önskan om mer eller något annat. Livet är liksom för kort för att inte testa, så tänker jag. Men vi är alla olika och det är givetvis helt ok att känna sig bekväm och må bra där man är. Jag är dock övertygad om att det finns många som drömmer (eller drömt) om något annat – som jag. Mitt motto är att inget är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid. Lever jag upp till det? När man är uppväxt i ett litet samhälle i Västergötland och inte känner någon som har studerat vidare eller bott utomlands kan världen vara rätt liten. Att ta examen och att landa ett jobb på en av världens största revisionsbyråer, dessutom utomlands, var för mig likställt med att ha nått toppen. Efter ett tag insåg jag att det som jag hade trott var att sikta mot stjärnorna faktiskt var trädtopparna. Inget fel med det heller, men det fanns mer och jag vågade. 

Vid tio års ålder flyttade jag med mina föräldrar till Halmstad. Det var där resan började. Mitt allra första jobb var att dela ut reklam, trappa upp och trappa ned, sedan som diskare, så småningom befordrad till servitris, på en kinarestaurang. Efter samhällsekonomiskt program på gymnasiet fick jag en praktikplats på klädbutiken Adelsten som ledde till ett vikariat. Det blev dock bara sammanlagt ett år där, då jag bestämde mig för att plugga vidare. Steget som startade allt. När jag nu tittar på mitt CV känner jag mig rätt nöjd. Det var ingen spikrak väg och kanske mycket tog mer tid än det hade behövt, fast vad gör väl det om man till slut hamnar rätt? 

De första tre terminerna på högskolan tog jag inte många poäng. Ingen av mina vänner pluggade, det var tufft. Jag tog ett uppehåll från studierna, arbetade i vården och utbildade mig i smyg till undersköterska. Kommer aldrig att glömma när jag berättade för min chef att jag var klar. Jag var så stolt och trodde att hon skulle bli jätteglad, men hon undrade varför. Jag måst ju tillbaka till högskolan, menade hon. Att jag hade mer potential och inte skulle fastna där, att jag skulle bli uttråkad. Det fick mig att tänka till. Efter två år återgick jag till högskolestudierna och efter det har jag satt varje tenta i mitt liv. Jag skulle aldrig vilja vara utan alla de erfarenheter och möjligheter som min resa erbjudit mig. Ibland är det tur att det finns kloka människor som vågar säga vad de tycker.

Under ett seminarium väcktes drömmen om att jobba för EU. Men det var ju givetvis alldeles ouppnåeligt. Efter examen blev det istället PwC Amsterdam, just då inte mindre än den ultimata framgången. När jag några år senare insåg att ett liv på PwC nog trots allt inte var min grej, gick jag vidare för att arbeta med internkontroll och risk management på TNT Express och därefter PostNL.

Men drömmen om EU fanns kvar, och jag fick höra att antagningsprocessen ändrats och att franska inte längre var ett krav. Vad kan jag säga, antagningsproven till EU som är så svåra visade sig faktiskt inte alls omöjliga, med välplanerade förberedelser. Apropå franska, det språket har jag sedermera mer eller mindre lyckats behärska. På min nuvarande tjänst är arbetsspråket franska och eftersom jag fortfarande inte riktigt vet vad jag vill bli när jag blir stor (det finns för många möjligheter!) har jag nu bestämt mig för att göra ett officiellt prov för att styrka min språkkunskap.

Men varför delar jag med mig av allt det här? Ingalunda inbillar jag mig att gemene kvinna (SWEA) är intresserad av min livshistoria. Däremot är jag starkt övertygad om att oavsett hur resan börjar finns det alla möjligheter att påverka vart den tar vägen. Och jag tror att min resa är ett exempel på det. Jag hoppas alltså kunna inspirera någon som kanske ännu inte tagit steget. Eller bara bidra till lite underhållning för de som anser min blogg tillräckligt intressant att läsa. 

Om någon inte räknat ut det än så blir jag ganska lätt uttråkad och tycker om utmaningar, liksom att utveckla mig själv. Efter tio år på EU tyckte jag att det var dags för något nytt. Det visade sig att inte ens UD, till motsats mot vad många säger, var omöjligt att komma in på.

Efter några år i Stockholm (och återintegrering i det svenska samhället!), arbetar jag sedan ett drygt år som administrativt ansvarig och säkerhetschef på Sveriges Ambassad i Kinshasa. Det var ursprungligen tänkt som ett steg på vägen till FN (jodå lite karriärplanering fanns det under vägen), vilket jag förberedde mig på bland annat genom ett “UN immersion programme” i Genève och volontärarbete i Malawi.

Men nu vet jag inte längre. Bara för att man kan betyder inte att man måste. Det är en skön känsla. Det handlar om vad man vill, vad man prioriterar. Det mesta kommer inte gratis heller, man behöver oftast kämpa lite. Planering, mod och styrelseengagemang ingår i periodens tema. De två första anser jag att jag lyckats med. Kanske är det sistnämnda något att fundera över i nästa steg… Jantelagen glömde jag dagen jag satte min fot i Nederländerna.

Ibland är det svårt att bestämma sig. Men även om man är osäker, hoppar på fel tåg eller hamnar i en återvändsgränd så finns det alltid andra vägar att ta. Visst finns det begränsningar, men man behöver inte sätta dem själv.

Det som är så spännande – men ibland kanske även lite skrämmande – med resan är ju att man aldrig riktigt vet varken mellanstationerna eller slutdestinationen. Det fina är dock att man alltid har möjlighet att påverka och att man aldrig behöver stanna för länge på en ort där man inte trivs. Och bättre att göra något än att göra inget. Den röda tråden kan man ibland framförallt se i efterhand. Eller så syns den inte alls, men det förändrar inte det faktum att varje erfarenhet innebär en möjlighet till utveckling: ny kunskap, nya färdigheter och nya förmågor.  

Trevlig resa!