En Skräddarmästare resa för att bemästra skräddarhantverkets konst.

Vad är det som gör att man lämnar sitt land och startat om i ett annat? Jag vet inte riktigt varför det blev så att jag hamnade här i Paris hösten 1997. I skrivande stund har jag bott här i nästan 28 år. Jag var inte särskilt olycklig i Sverige, där jag växte upp i Höllviken i Skåne tillsammans med mina två systrar, mamma, pappa och vår hund. Jag var färdigutbildad dam- och herrskräddare och vill minnas att jag ville förbättra min franska för att kunna läsa franska modemagasin – men högre än så var inte målet. Samtidigt kan man ju helt klart tänka sig att det är mer spännande att arbeta som skräddare i Paris än i Höllviken eller Malmö, och så blev det.

Dessutom sprang jag en morgon på en trevlig fransman när jag var ute och joggade runt Eiffeltornet – en man som jag sedan dess har sprungit flera maraton tillsammans med, gift mig med och skaffat tre fantastiska svensk-franska barn ihop med.

När jag började arbeta som skräddare i Paris insåg jag snabbt att ju mer man lär sig, desto mer förstår man hur lite man egentligen kan. Jag, som tyckte att jag var en fullärd dam- och herrskräddare med mina två gesällbrev från Borås, insåg genast att de inte vägde särskilt tungt på de stora skrädderierna, där jag fick börja om från början.

Jag gjorde det inte lättare för mig genom att bestämma mig för att specialisera mig på herrskrädderi, det som utgör grunden för allt skrädderi och därmed mer att lära.

Mitt första jobb fick jag på ett litet herrskrädderi, Le Grand Tailleur, vid Operan, hos en 72-årig skräddare som bjöd på ostron och champagne till lunch och berättade samma historier varje dag – till slut förstod jag det mesta. Det var jättetrevligt, men efter ett år var jag redo för en ny utmaning rent professionellt. Jag sökte och fick jobb hos Cerruti vid ”Place de la Madeleine”, i en riktig skräddarateljé där de flesta av mina kollegor bestod av italienare.

På Cerruti, lärde jag mig en hel del. Jag fick lära mig hur fantastiska kläder skapas med utsökta tyger och exemplarisk precision. Tyvärr var den italienske skräddarmästaren en mycket otrevlig man som skällde och skrek – oftast på italienska, så jag förstod inte mycket av vad som det bråkades om, men fruktade det värsta. Jag stod ut i ett och ett halvt år innan jag bestämde mig för att lämna herrskrädderibranschen och istället söka mig till ”La haute couture” det vill säga damkläder.

Inom ”La haute couture” arbetade jag både Louis Féraud och Jean-Louis Scherrer där jag fick vara med och skapa ett par kollektioner. Trots detta var jobbet inte alltid så festligt som jag hade föreställt mig. Man kunde börja sy på ett plagg ena dagen, som sedan slopades lika snabbt dagen efter för att designern plötsligt ändrade sig angående färgen eller formen.

Det var oerhört frustrerande. Efter den erfarenheten bestämde jag mig att ge herrkostymerna en ny chans. Där finns det åtminstone en kund bakom varje beställning, någon som faktiskt ska bära kostymen. Även om vissa kungar… nej, jag menar kunder… beställde en om dagen.

Efter en snabb vända på modehusen Gucci och Hermès började jag till slut hos Francesco Smalto, där jag stannade i 13 år. Detta kända herrmodehuset sedan 1962 grundat av Herr Francesco Smalto som ursprungligen kommer ifrån Italien och kallas för arkitekten av ”La grand mesure” som är herrklädernas motsvarigheten av vad ”La haute de couture” är för damkläder. Hans stil är en unik passform med en särskild elegans med följsamma axlar, välskurna slag med skarpa räta vinklar, breda men högt skurna ärmhål och den tredje knappen alltid i höjd med fickan. Hans kostymer har burits av många av världens ledare, politiker, affärsmän och framförallt av många artister och man ser dem fortfarande i mest franska filmer ifrån 70, 80, 90 och 00-talet.

Vi var runt 35 skräddare i ateljéerna och tillverkade fyra till fem kavajer om dagen i en sorts fabrikskedjesystem. Alla var specialiserade på en Enda specifik uppgift där huvudsyftet var att sy klart sin ”kvot”. Ett mycket effektivt system för Monsieur Smalto – men inte särskilt spännande för mig, som ville utvecklas och lära mig mer.

Jag är nyfiken och har en stor lust att lära. På Smalto kikade jag ofta på de andras uppgifter. När någon som hade en mer avancerad post än jag var sjuk eller ledig, bad jag genast om att få hoppa in och ta över dennes arbetsuppgifter. Tack vare den taktiken blev jag en av de få Smalto-skräddare som fick sy en hel kavaj själv (tillsammans med en medhjälpare). Jag blev en så kallad apiéceur, med ansvar för plagg som krävde extra omsorg, såsom smokingar, jacketter och sammetskavajer, men även safarijackor.

2015 började det gå gradvis utför hos Smalto, kunderna blev färre, affärerna gick sämre och stämningen falnade. I samma veva hade jag blivit kontaktad av en gammal kollega, som rekryterade mig som apiéceur hos Jeanne Lanvin. På Lanvin fanns en bespoke-ateljé i (herr)butiken, och vi var ett litet men sammansvetsat gäng med spännande kunder och mycket jobb.

2018 kände jag mig förberedd och lämnade Lanvin för att starta min egen ateljé, Catarina Knoch Paris, med mina egna kunder. Jag hade precis mottagit mitt skräddarmästarbrev i stadshuset i Stockholm och var redo för nästa steg.

Idag syr jag både dam- och herrplagg till en växande och mycket trogen kundkrets Som jag själv lyckats bygga upp Med beställningar på alltifrån jaktkavajer, Chaneljackor och kiltar till aftonklänningar, kashmirbyxor och sidenblusar – det är verkligen fantastiskt.

Jag är djupt tacksam över den uppskattning jag får från mina kunder och de många personer jag träffar, som verkligen uppskattar hantverket och som likställer det med en konstart där jag får vara konstnären. I efterhand har jag blivit övertygad om att man behöver ha sett vackra saker och plagg för att kunna föreställa sig att de går att skapa. Jag är så tacksam över att både ha fått se och lärt mig att skapa dem, tack vare alla hantverkare jag har mött på vägen.

Men det är klart, visst är det kostsamt att beställa ett skräddarsydda plagg och jag kan förstå att alla inte är beredda eller har möjlighet att betala för detta. Samtidigt kan jag konstatera att många lägger ner hutlösa summor på märkeskläder som både är opersonliga och med tveksam kvalitet och där vinsten går till världens rikaste som bara blir rikare. Ur ett miljöperspektiv är ett skräddarsytt plagg det mest hållbara alternativet, som med rätt försorg kan hålla i flera generationer, ofta tillverkade med kvalitativa och med rätt självvalda tyger.

Som huvudlärare på skolan Institut Français de la Mode(IFM), den enda herrskräddarutbildningen i Frankrike får jag dela med mig av mina erfarenheter och min kunskap. Som svensk skräddarmästare från Höllviken, hade jag aldrig kunnat tro att jag 28 år senare skulle bli Frankrikes garant för att yrkeslinjen för herrskräddare bevaras i modevärldens vagga, Paris…

Att yrket håller på att förändras har lett till att många av de stora modehus har svårt med rekryteringen av unga kunniga skräddare. Av de tjugotalet skräddare jag utbildat hittils, arbetar flera av dem inom haute couture och tillsammans med IFM händer att jag hoppar in och fortutbildar unga eller äldre skräddare och sömmerskor på själva modehusen som hos t ex Dior och Kenzo. Och till sommaren 2025, startar IFM en sommarkurs på en vecka i ”tailoring”. Den är öppen för alla som är nyfikna och vill prova på skräddaryrket.

SWEA och svenskheten i allt detta då?

Att vara svensk i Paris har alltid varit något positivt, och trots mina språkliga imperfektioner har jag lyckats vända många motgångar till medgångar.

Jag vill tro att en av förklaringarna till detta ligger i att jag alltid fortsatt pratat med folk på ett naturligt och avslappnat sätt, utan att bry mig om titlar och hierarkier. Ibland har jag till och med kunnat använda mig av min längd (1,75) mot mina ofta väldigt kortare machistiska kolleger som försökt att tvinga på mig orättvisa förhållningsregler. Jag ställer mig riktigt nära och tittar ner på dem, med mitt svenska leende. Plötsligt med ens försvinner elakheten.

Jag tycker också mycket om att träffa så många olika svenskar i Paris – att höra hur de hamnade här, deras drömmar, förväntningar och svårigheter. En av rikedomarna inom just SWEA är möjligheten att lyssna på erfarenheterna från den äldre generationen svenskar i Paris. Jag älskar att höra deras berättelser om hur de träffade sina män, deras äventyr genom åren och hur de upplever att både Paris och Sverige har förändrats med tiden.

Samtidigt är det inspirerande att delta i SWEA Professionell-evenemang, där den godhjärtade stämningen och den positiva energin ger både mig och andra mycket. Som egenföretagare känns det särskilt värdefullt att vara med, lära sig och inspireras av andra.

Paris är en stad full av möjligheter, där man aldrig vet vad som väntar runt hörnet – som gör att vägen fortsätter, så länge man har lust att lita på livet och ta vara på alla chanser.

Har du vägarna förbi i Paris 7:e och har lust att prata vidare eller har frågor om skrädderihantverket och kläder eller är nyfiken på att beställa ett plagg som kanske blir din nya favorit, eller beställa en favorit i repris i ny storlek, kom gärna förbi till ateljén. Men ring eller maila först via min hemsida www.catarinaknoch.paris eller Instagram ”Catarina.Knoch” då det kan hända att jag är ute på något nytt äventyrligt kundbesök. Allt gott!

Bakom varje framgångsrik skräddaremästare finns en skräddarsydd familj, Tack Freja, Elias, Nils och Olivier. Och tack till mina fotografer Tonje Thoresen, Elias Mulot och konstnären Bruno FortuneR för symaskinen.