“Från Paris till Bangkok!” av Camilla Davidsson
Jag är född och uppvuxen i Stockholms förorter; från Hägersten till Vällingby och under
gymnasieåren bodde jag i Tyresö. Jag lämnade Sverige då jag var 22 år och flyttade till Paris för
studier. Jag hade hamnat i slentrian på jobbet, finansavdelningen (kassan) middle office på Electrolux
AB. Jag förstod att om mitt jobb skulle bli intressant igen så var jag tvungen att göra något där i
mellan. Fundera närmare på vad jag verkligen ville göra med mitt liv. Så ett sabbatsår var det bästa i
det läget. Jag begav mig till Paris och Sorbonne och började på deras kurser för utländska studenter,
jag hade då inte tillräckligt med kunskaper i franska för att integrera universitetet, så jag läste franska
språket, historia, konst och litteratur på kursen – Cours de civilisation française de la Sorbonne.
Det var berikande på alla sätt och vis och jag älskade mitt liv i Paris som student, så mycket att jag
förlängde med ett år. Två år i Paris tog mig längre bort från Sverige och de studier inom ekonomi som
jag hade planerat för i en framtid inom finans. Mitt intresse för konst och fotografi tog över. Jag kom
aldrig tillbaka till varken Electrolux eller Sverige. Utan bestämde mig i perfekt synkronisering med
Sverige, som steg in i sitt fulla medlemskap i EU 1995, att jag ville fortsätta leva i Paris.
Jag tog upp fotografering och min första riktiga utbildning kom då jag började som praktikant på ett
känt internationellt fotolabb. De arbetade med de bästa fotograferna i världen inom alla olika genrer:
mode, landskap och stilleben, porträtt, reportage, reklam. Fotograferna hette allt ifrån Jean-Lou Sieff,
Peter Lindbergh, Sarah Moon, Raymond Depardon för att bara nämna några. En otroligt lärorik
period. Efter en tid fortsatte jag med att assistera flera kända fotografer inom mode och reklam. Det
var fantastiska år. Jag inriktade mig på reportage och porträtt. Jag reste till Kuba, då min sambo och
då utrikeskorrespondent, bodde där under några år. Bilderna blev en utställning i Paris. jag lyckades ta
mig fram på egna uppdrag för tidningar och tidsskrifter och jag jobbade sporadiskt tillsammans med
en agentur som var specialiserad inom porträtt av författare.
2000 föddes vår son och 2006 bestämde, min sambo och jag, att vi skulle på nytt ut i världen, se något
annat än Paris. Denna gång ville vi vidga våra vyer och bege oss mot relativt okända delar av världen.
Det förde oss mot öst och Asien, närmare bestämt till Bangkok, Thailand. Han hade fått ett nytt
uppdrag som utrikeskorre. Från 2006 och fram till idag bor vi fortfarande i Bangkok. Vår son har
vuxit upp i Bangkok, där han tog sin studentexamen 2019. 2026 firar vi 20 år i Thailand.
I Thailand sysslade jag med reseskildringar och porträtt. Bangkok är en otroligt vibrerande stad. Det
är en omöjlighet att inte hitta något intressant att fotografera i allt myller. Thailand har många vackra
och intressanta omgivningar att besöka och beskåda. Jag fotograferade många familjer som ville ha
unika familjeporträtt i lokala miljöer, att minnas vid, när de en dag hade lämnat landet. Jag
medverkade vid en utställning på The National Museum i hyllning till den gamle kungens, Rama IX, 60 år på tronen. En utställning, både stor och pampig, bestående av enbart utländska fotografer och
vår vision av Thailand. Jag har också arbetat med projekt som till exempel: “La semaine européenne
du développement durable” SEDD tillsammans med LFIB, Lycée Français International de Bangkok.
Det året var vi det första LFI i världen att medverka.
Jag började senare att jobba tillsammans med en fransk reseagent, inte som fotograf, men som guide i
Bangkok och som jag fortfarande trivs väldigt bra med. Jag tar punktuella uppdrag och har “carte
blanche” när jag sätter ihop ett dagsprogram åt de besökande. Det är roligt och ofta väldigt uppskattat
av resenärerna.
När COVID bröt ut befann jag mig i Bangkok och vår son skulle börja på universitetet i Dublin på
hösten 2020, så jag reste tillbaka till Europa. Nu delar jag min tid mellan Paris och Bangkok och jag
trivs väldigt bra med det, närheten till familj och vänner. Min sambo arbetar fortfarande i Thailand.
Idag kan jag inte riktigt säga att jag längre är fotograf, jag ta bilder som alla andra – med min telefon
och det är tyvärr sällan som jag plockar fram min kamera.
Jag började förra året på Linnéuniversitetet i Växjö på “kreativt skrivande” 100 % på distans. Att ha
både tid och privilegiet att få sätta sig i skolbänken igen – hemma hos mig, har gett mig nya krafter att
hitta nya spännande och inspirerande vägar att utforska. Jag är nu inne på andra året och stormtrivs.
Jag läser litteratur och skriver på eget material och kommer fortsätta så länge som jag tycker att det är
intressant och roligt.
Varma hälsningar,
Camilla Davidsson
